Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Anmälningar - Schwarz, Predikningar. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lunda tala, känna hvarken lagarna för den historiska utvecklingen
eller samtidens behof. Om än rationalismen i inskränktare mening
är en genom sinnets och själens grundligare bildning* öfvervunnen
företeelseform, så visar han likväl tillbaka på en allmän, sig
oupphörligt föryngrande princip, hvilken är lika urgammal, lika
oförstörbar och lika evigt ny som förnuft, samvete och vetenskap
sjelfva, — en princip, hvilken slagit sina rötter i den protestan»
tiska kyrkan och trots alla hinder alltjemt och allt mera högljudt
fordrar sin rätt. Motståndarna sjelfva äro invecklade i sällsamma
motsägelser, i det de än förkunna rationalismens fullständiga
utdöende och undergång, än åter varna för hans hotande faror,
alarmera alla offentliga myndigheter och göra det jemmerliga
erkännandet, att all kyrklighet och all bekännelsetrohet, allt skydd och
alla privilegier från statens sida till den nyetablerade
rättrogenhetens förmån, hafva varit utan genomgripande resultat, endast en
gles slöja öfver massornas alltigenom rationella tänkesätt, endast
en det andliga ståndets egendom i dess förhoppningsfulla unga
generation, men icke hela folkets, icke de bildades bland detsamma
öfvertygelse. Och till förklarande af dessa tröstlösa omständigheter
kunna de vanligtvis ej anföra något annat, än det ondas makt,
antingen djefvulen i egen person, eller, hvad som är ungefärligen
detsamma, synden i en så oöfvervinnerlig och manicheisk gestalt,
att gentimnt henne Kristi uppenbarelse och den kristna kyrkans
mer än adertonhundraåriga herravälde måste visa sig såsom
fullkomligt vanmäktiga och betydelselösa. Vi å vår sida kunna ej
annat än underskrifva detta erkännande, men vi beklaga icke
sjelfva sakförhållandet, vi draga fasthellre den slutsatsen, att allt
religionsmakeri i nyare tider, allt yttre restaurerande på det
kyrkliga omrfidet, allt bekännande af för länge sedan föråldrade
bekännelser, allt bemödande att stödja sig på rätten i stället för på
samvetet, allt försmädande af förnuft och vetenskap, är helt och
hållet grundfalskt, oberättigadt och gagnlöst; en rotlös rättrogenhet,
en på sanden bygd kyrka, hvilken liksom ett korthus störtar
tillsamman, då statens stöd, hvilka vid hvarje regentombyte svigta
och förändras, vika undan. Vi draga vidare den slutsatsen, att det
med vårt folks, våra bildade klassers, i synnerhet männens,
alltigenom rationella sinne — ett öfverallt på de praktiskt-sedliga
uppgifterna riktadt sinne, som har sin rot i religionen och, om än
omedvetet, blir eggadt af djupare från det fromma sinnet härflytande
impulser, — att det med dessa förutsättningar endast beror på att
träffa det rätta ordet, att uttala den äkta och okonstlade känslan;
att beröra det för tron tillgängliga stället i själen; att noga
undersöka samtidens verkliga och djupaste behof, för att återvinna äfven
dem, hvilka helt och hållet aflägsnat sig från kyrkan och hvilka
sjelfva mena sig ej längre stå inom henne; att ur förakt och
vanmakt upphöja religionen, hvilken för de flesta endast visat sig i
presterlig och dogmatisk förvrängning, till en hela lifvet helgande
och af fri inre myndighet bestämmande ideel makt. Det gäller
ännu lika mycket, ja kanske ännu mer än för sextio år sedan, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
