Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Anmälningar - Schwarz, Predikningar. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
just fr&n sjelfva medelpunkten af denna hittills med all yttre makt
utrustade kyrklighet den upprepade frågan blifvit framkastad
Hvårföre är kyrkan ej mera någon lifsfull makt i vår tid?
Hvårföre är predikan så kraftlös? Att så är, derom kan ingen vara ;
tvifvel; ty om äfven kyrkorna ännu äro fylda här och der, hvaiea
en begåfvad talare eller en genom sin karakters sanning och
uppriktighet bepröfvad och högaktad prestman predikar, eller der e
fanatiserad prest af den nyaste rät trogen heten åtminstone för nigofi
tid åstadkommer en ovanlig nervretning, så är dock kyrkan i da
stora hela med hennes kult förfallen, aflägsnad från samtidens
medvetande; hela vår tids rika, verksamma lif, behof och
framåtskridande går henne förbi. Predikan är vanmäktig och tråkig,
alfr-jemt rörande sig blott inom en trångt begränsad krets, på sin bðjá
ännu uppbyggande lugna och veka qvinnosjälar, hvilka ofta från
djupet af sitt fromma sinne upphemta och tillgodogöra sig ms.
än hvad de sjelfva i mottagit; hon är ur stånd att medomfath
män ne mas stora sedliga uppgifter, att förklara det jðsande oek
böljande lifvet, att rena och leda passionerna imot högre mål; hoa
är med ett ord ej någon lifsmakt. Ja, sägom det rent ut: hon ir,
såsom onjutbar och trivial, föraktad. Sjelfva ordet »predikan» har
blifvit något föraktligt, ett slags Öknamn, för att beteckna
inbegreppet af all tråkighet, smaklöshet och tanklöshet. Och har ej
allt detta sin giltiga orsak? Bortskrämmas icke nästan alla bildade
— och sannerligen ej allenast de ytliga verldsmenniskorna, utas
äfven de djupare sinnena, hvilka längta efter uppbyggelse, efter
sitt inres rening, efter ett själens gåtor lösande ord, och uti derna
sin längtan besöka kyrkan — genom de tomma predikstolsfraserm.
frånvaron af alla tankar, motsägelserna mot logiken och den gamla
homiletiska formens smaklöshet? Predikans tillstånd ar verkligeo
beklagansvärd t. Hör tråkighet och tankeutsväfning, der tankar
men den råaste dogmatiks och i den smaklösaste form. Här
predikningar, hvilka ega hvarken kraft eller klarhet, emedan de år
ut och år in röra sig i ett visst obestämdt och obeskrifligt,
slentrian-messigt, all tankeskarpa liksom all högre själslyftning saknande
predikstolsfraserande, och mödosamt framsläpa sig med
sammas-hopade bibelspråk, hvilka derföre äfven ej åstadkomma något annat
intryck än trötthet och stilla resignation; — der mera skarpt
hvässade tankar, men hvässade med all dogmatisk stränghet oék
onjutbarhet, hvilka genom sin inre oriktighet, sin skärande
motsägelse till all själserfarenhet, sin trångbröstade prestanda, sin
kår-lekslösa känslohårdhet och ofördragsamhet, genast studsa tillbaka i
stället för att intränga, och hvilka hos varma och andligt riks
naturer endast väcka leda och komma dem att vända sig bort Ma
sådan sedlig obildning. Och om dessa dogmatiska predikningar vilja
blifva praktiska, så kunna de det icke, just emedan de äro vånda
från det andliga lifvet hos samtiden, icke förstå hans inre strider
och utvecklingar, hans själssjukdomar, men ej heller de inom honoa
verkande ideella krafter, — de kunna detta icke annorlunda, ås
i smaklöshetens och det burleska smädandets form, med tillhjelp
af helvete och djefvul; i kapusinadernas, anekdoternas, missions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
