Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Anmälningar - Schwarz, Predikningar. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historiernas o. s. v. form. Alltså: den vulgära predikstolsfrasen
eller den strånga dogmen, den såkallade bekännelsen — eller de
protestantiska kapucinaderna med berättelsekonstens alla grannlåter,
med alla öfverdrifter och allt karrikerande af det heligaste. De
sistnämda äro uppenbarligen de mest omtyckta och, om man så
vill, de verksammaste; de std på samma grad som
jesuitermissio-nerna, och intaga bland predikningarna ungefär samma plats, som
de dåliga känslopjeserna och melodramerna bland dramatiska arbeten.
Vi vilja ej vara orättvisa. Villigt och med glädje erkänna vi, att
det ännu inom v&r kyrka linnes predikanter, hvilka med den enkla
makten af evangelium, som i deras hjertan blifvit lif och sanning,
predika, och derigenom äfven tinna vägen till hjertan. Det är
dessa, hvilka aldrig hafva förlorat sig hvarken i tomma ord eller
i hårda dogmer, hvilka öfverhufvud predika mera med sitt lefverne,
än med sina ord. Men dylika Nathanaelssjälar hafva funnits i alla
tider och oaktadt alla villfarelser, under medeltidens kvrkas mörkaste
århundraden likaväl som i dag; de beteckna blott undantagen,
hvilka trots predikans synbarliga förfall hafva bevarat sig och skola
bevara sig, så länge den kristna kyrkan existerar. Men deijemte
q var 8 tår imellertid det’ ovederläggliga sakförhållandet: predikan år
för närvarande i ett tillstånd af det djupaste förfall. Och hvem
bär skulden der för? Månne vår tids materialism? Den i verldslif,
verldsnjutning och arbete försjunkna menskligheten? De så kallade
bildade klassernas raffinerade onatur? O, helt visst är detta moderna
verldssinne icke fritt från skuld! Men en vida större del af skulden
bär det andliga ståndet sjelft, som stannat långt efter samtidens
bildning; teologien, som för länge sedan öfvergifvit den fria,
vetenskapliga kunskapens väg. Här gälla orden: »Om saltet mister sin
kraft, hvarmed skall man då salta?» Huru är det möjligt, att
segerrikt bekämpa materien och materialismen, om man icke tror på
anden och ej förstår att föra andens vapen? Huru förskaffa den
kristna idealismen herraväldet, om man så föga förstår och erkänner
de på alla lifvets områden utströdda ideella frön, om den religion,
som predikas, är en trångbröstad, ofattlig och förstenad dogm, icke
det varmaste, innerligaste och friaste andelifvet sjelft? Denna vår
unga teologiska generations kristendom och hyper-kristendom, denna
Iutherani8m och hyper-lutheranism, denna bekännelse-oreda ända
tillbaka till katolicismen, denna sakramentskyrka, som utesluter all
andlig förmedling och endast låter magiska krafter verka, denna
stela objektivitet hos den rena läran, gentimot hvilken subjektet
förblifver rättslöst, det urskiljande och fortbildande förnuftet dömes
till tystnad; — alla dessa sjukdomsföreteelser äro ingenting annat
än utflöden från materialismen, den teologiska och kyrkliga
materialismen, hvilken icke är en motsats, nej, endast en annan art af
den naturliga materialismen. Och är det väl underligt, att i denna
olika kamp den kyrkliga materialismens, med alla sina
sjelfbedrä-gerier och falska anspråk, onatur måste duka under för den äkta
materialismen, som har natur och verklighet på sin sida och stödjer
sig på kött och blod? Det förblifver evigt sannt: Endast anden är
det, som gör lefvande, icke ett annat, om än aldrig så förklaradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
