Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Svensk historia i svensk roman. Ett bidrag till fäderneslandets litteraturhistoria. 2. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvandlade klostermurarna, och man drog icke i betänkande att falla
en skoningslös förkastelsedom öfver det utdrifna klosterfolket. Häraf
uppkommo en mängd berättelser, dem en senare tid ännu försummat
att vederlägga, hvilkas ändamål var att stärka och uppegga
protestanternas fanatiska hat imot den besegrade katolicismen. »Den
sista abbedissan i S:t Clara», Anna Reinholdsdotter, framställes i
denna roman säsom saker till en svår blodskuld, och omkring
detta hennes brott har författarinnan utspunnit sin berättelse, hvilken
vi icke kunna tillerkänna något högre värde än samma
författarinnas af oss i föregående afdelningen af vår uppsats omnämda
Drottning Filippa. De fleste äldre historieförfattare hafva, hvar
efter annan, om nämda abbedissa förtäljt huruledes hon på ära
och god tro i sitt kloster insläppt dem af adeln och Stockholms
borgerskap, som under belägringen 1522 ville begifva sig ut till
Gustaf Vasa, och som då togo sin första tillflykt till S:t Clara
kloster. I strid mot sitt löfte skulle hon hafva förrådt dem och
%
Öfverlemnat dem åt danskarne, och derigenom förorsakat deras
död under tortyrredskapen.
»Men hur det var, må Gud allena veta. j
Sedan de inhemska blodbaden småningom börjat upphöra
under kung Göstas långvariga regemente, syntes dock hans död
blifva ett tecken till deras förnyande. Den i Sveriges historia
ofta förekommande brödrafejden böljade ånyo och uppfyldes med
skräckscener, hvilka med fördel blifvit i romanerna använda. 1
den novell-cykel, som bildas af Sivard Kruses bröllop, Blomman
på Kinnekulle, Anna Beibnitz och Gustaf Brahe har Mellin i
några få penndrag sökt skildra 1500-talets sista årtionden. Äfven
med inseende af den stora skilnaden imellan roman och novell,
torde man dock vara berättigad att äfven i den senare fä se sjelfva
den inre handlingens utveckling, men genom den begränsning
författaren ådömt sina alster, har man ofta gått miste härom. Mellins
starkaste sida visar sig vara en afgjord talang att lätt och ledigt
berätta om flydda tiders seder och bruk, sådana de yppat sig
såväl i sällskapslifvets sysselsättningar och lekar som ock vid vissa
högtidliga tillfällen. Så har han i »Sivard Kruses bröllop» gifvit
oss en i och för sig särdeles lyckad skildring af de vid sådana
högtider öfliga plägseder, hvilken såsom sedemålning eger sitt
obestridliga värde, och äfven genom andra detaljmälningar gifver
han oss en god föreställning om hvad man plägar kalla tidens
kostym, men åt händelsernas motivering och inre sammanhang,
äf-vensom i allmänhet åt karaktersteckningen har han egnat alltför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
