Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Om riddarväsendet. Ur medeltidens kulturhistoria. Af V. E. Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sköld och spjut1). Äfven den här ofvan anförda seden att redan
tidigt låta anställa sönerna i främmande hus for att der gifva dem
en krigisk uppfostran, tyckes hos dera germaniska stammar hafva
varit uråldrig, såsom vi finna dels ur våra gamla nordiska sagor,
der ynglingen ofta lemnas till en fosterfader, dels af ett yttrande
hos Paulus Diaconus, enligt hvilket det hos longobarderna icke
var skick att en konungason finge spisa med, sin fader, förr än
han af en främmande konung fått mottaga sina vapen2);
förmodligen hade han då äfven hos denne blifvit uppfostrad; ja, man
skulle till och med kunna tänka sig att här ett verkligt riddarslag
vore i fråga, ty den konungason, hvilken hans fader af anförda skäl
icke ville lemna en plats vid sitt bord, hade då nyss i strid dödat en
fientlig höfding och således visat sig väl förfaren i vapnens bruk,
hvadan den i fråga varandes imottagande tyckes förutsätta någon
särskild högtidlighet, ungefärligen jemförlig med senare tiders
riddarslag. Huru som helst är så mycket säkert, att en viss
invigning till krigaryrket tidigt förekommer hos germaniska stammen;
denna sed bibehölls allt framgent och det är klart att, om
densamma redan under deras vandringstid iakttogs med någon
högtidlighet, denna icke skulle minskas sedan de uppträdt som eröfrare
och för evärdeliga tider underlagt sig det vestromerska rikets
gamla provinser. Klart är ock att, när ett samhällsskick ändtligen
började ånyo stadga sig i dessa länder, och krigarståndet då,
såsom naturligt var, blef det nya samhällets vigtigaste beståndsdel,
den gamla seden då ock blef i samma mån betydelsefullare, och
att den utvecklades i jembredd med öfriga inrättningar, som
tillsamman utgjorde feodalsystemet. Under tiden hade i dessa gamla
former inlagts ett nytt innehåll genom kristendomen, som helgade
vapnens bruk till det sannas och godas tjenst, och så fortgick
småningom denna formälning mellan germanism och kristendom,
tills man omsider i elfte århundradet, ungefär samtidigt med de
första korstågen, finner riddarväsendet fullt utbildadt med
hufvud-sakligen de former, som här ofvan framstälts.
Af det anförda framgår, att riddarväsendet egentligen är att
anse som en fortsättning och utveckling af ett bruk, som hade sin
största betydelse för den enskilde och hans familj, och denna rent
privata karakter bibehöll riddarväsendet alltid. Riddarvärdighetens
meddelande var ingalunda förbehållen landsherren såsom någon
hans företrädesrätt, ej heller någon annan offentlig myndighet,
1 j Tacitus, De Situ, Moribus et Pvpulis Germania, cap. XIII.
3) Paulus Diaconus, De Getti» Longobardorum, I: 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
