Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Om riddarväsendet. Ur medeltidens kulturhistoria. Af V. E. Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan befogenhet dertill hade endast den enskilde riddaren, hvilket
i samfundet upptog hvem helst han dertill pröfvade värdig efier
lämplig. Utan några särskilda förpligtelser till staten eller de$’
öfverhufvud, berodde riddaren endast af Gud och sitt svärd, ocfc
erkände sig icke bunden af andra lagar, än dem han sjelfvilligt
åtagit sig i riddareeden. Men »allt ytterligt är stäldt på branten
af ett fel», och i denna ytterliga, obegränsade frihet låg grunder
till riddareväsendets forderf: hon urartade till sjelfsvåld och
tygd-löshet, ty riddarne voro, äfven de, icke annat än ofullkomliga
men-niskor, som i bästa fall måste bekänna om sig, att viljan hadr
de, men att göra godt det funno de icke. Också är det säkert att
egennytta, sjelfviskhet, grymhet och alla andra råa och djuriska
lidelser icke på den tiden voro sällsyntare i verlden än nu; ja.
sedeförderfvet var enligt samtida författare så stort och så allmänt
att man fullkomligt väl kan förstå att personer funnits, som på
allvar satt i fråga, huruvida icke riddarväsendet i dess fagra skepnad
endast varit en poetisk fiktion. Så är det dock icke: dertil] hafrs
vi för många fullt historiska och trovärdiga intyg om motsatsen
Men riddareeden hölls och ridderliga dygder öfvades visserligen
endast af ett försvinnande fåtal i den stora mängden; så mycket
större blef den hyllning som egnades dessa få »utan tadel och
vank», och inom den sedliga verlden upprepades här samma
företeelse som i den fysiska: stjemoma stråla så mycket klarare, ju
mörkare den omgifvande natten är.
Om således riddarväsendet bar inom sig fröet till sin
moraliska undergång, så är det klart, att dess upphörande i samhället
endast kunde vara en tidsfråga, och denna fråga fick sin lösning
på samma gång som feodalsystemet, med hvilket det ifrån början sä
nära sammanhängde. Medeltidens sista århundraden bevitna pä
samma gång länsväsendets brustna makt och riddarväsendets aOt
mera sjunkande betydelse, detta senare föranledt i yttre måtto jemväl
af det förändrade krigssätt som blifvit en följd af det allmänna
införande^ af artilleriet, mot hvilket den tungt beväpnade riddaren
personliga tapperhet icke kunde komma till samma rätt som förr
Dock äfven från denna tid blickar oss en och annan af de gamla
kämpagestaltema till mötes: der är Gonzalo de Cordoba, mera
känd såsom El Gran Capitan, hvilken åt Ferdinand den katolske
eröfrade konungariket Neapel, och när konungen icke hade försyn
för att af honom fordra redo för de stora penningesummor, han
imottagit, gaf honom följande räkning:
100,000 dukater till kulor och krut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
