Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljud af det Gaussenska arbetet. I fråga varande skrift är den af
hr T. N. i Teologisk Tidskrift komplimenterade afhandlingen Om
den heliga skrift inspiration (Lund 1866), af dr Clas Warholni,
numera teologie professor vid Lunds universitet.
Hr Warholms inspirationsteori i hennes förhållande till Gaussens
kan i korthet karakteriseras såsom ett försök att — för att tala
med Hamlet — »öfverherodisera Herodes.» Lyckas han ej alltid
härutinnan, så beror detta åtminstone icke på ett för litet af
dristighet i ord och åthäfvor. De åsigter, som i något hänseende afvika
från hr Warholms egna, betecknas af honom såsom ej allenast
vetenskapligt ohållbara, utan äfven härflytande ur ett mer eller mindre
okristligt sinnelag. Författaren börjar med en klagan öfver den
»bland våra vetenskapsmän, liksom ibland kyrkans lärare, mycket
allmänna fördomen, att den s. k. ortodoxa läran om en inspiration,
som skulle omfatta hela skriftens innehåll och sträcka sig ända
till sjelfva orden, icke numera låter försvara sig.» »Jag kan icke
förklara detta annorlunda,» tillägger han, »än att det otrosslagg,
som tidsanden afsatt hos vår samtid, äfven verkat förlamande på
sådane mäns sinnen, och att de icke hafva gjort sig full reda för
denna frågas stora betydelse eller hennes ställning till
vetenskapens nuvarande resultater.» För egen del vill hr W. hålla sig
obesmittad af »tidsanden»; »vi skola icke heller», tillkännagifver han
i kapitlet om »inspirationens begrepp», »låta förvilla oss af de
många röster äfven ibland oss, som vilja reformera icke blott vår
lutherska lära, den augsburgiska bekännelsen (hvilket redan är en
otillbörlig förmätenhet), utan sjelfva den heliga skrift Vi hafva
icke något skäl att i detta stycke falla af ifrån vår kyrkas tro,
utan vilja hålla fast vid den ortodoxa lärans bestämmelser. —
Dessa bestämmelser anse vi vara innefattade i följande trenne
hufvudmomenter: den heliga skrifts egentlige upphofsman (auctor
primarius) är Gud, som på ett öfvernaturligt sätt genom den
heliga anda drifvit de heliga författarne att skrifva (impulsus ad
scribendum), och vid skrifvandet ingifvit dem både fakta och ord
(suggestio rerum et verborum). Detta», heter det vidare, »är
sammanfattningen af det resultat, hvartill den kyrkliga teologien
kommit i sin utredning af inspirationsläran, och härvid måste det
för-blifva, för hvar och en som tror på Guds uppenbarade ord» *). 1
1) Hr Warholms påstående, att den ofvan anförda uppfattningen af inspirationens
begrepp utgör «den kyrkliga teologiens» slutord i frlgan, är egnadt att racka
förvåning. En teologie professor kan sv&rligen vara okunnig om, att teologer af erkändt
»kyrklig» hållning ansluta sig till en helt annan åsigt. Så t. ex. skrifver
Leipziger-teologen Kahnis i arbetet Die Lutherische Dogmatik I (Leipzig 1861) följande: »Die
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
