Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vår undersökning har lärt oss — och äfven detta betrakta
vi såsom något ganska vigtigt — att den meningen, att nya testa*
mentets skrifter skulle uppstött på ett öfvernaturligt sätt i följd af
en gudomlig ingifvelse, förskrifver sig först från slutet af andra
århundradet, då judar nes bibliolatri efter Esras tid äfven
tillämpades på nya testamentet. Före denna tid ansåg man dem helt
enkelt för »meraoirer», som buro vitne om Jesus och om apostlarnes
predikan. Svaret på frågan, om Jesus är den sanna religionens
stiftare, stod i den första tiden alls icke i något sammanhang med
erkännandet af de skrifters gudomliga auktoritet, som vitnade om
honom. Jesu ord tillerkände man full giltighet, men åberopade
sig för kännedomen om dessa ord dels på muntlig tradition, dels
f>å skriftliga urkunder. Man vandrade i detta hänseende i
apost-araes och evangelisternes fotspår. Hvad de förra beträffar, hafva
de aldrig utgifvit sig för ofelbara eller åberopat någon dem
tillkommande gudomlig auktoritet till bevis för sanningen af sin
predikan. Så a fl ägger Petrus räkenskap för bröderna i Jerusalem
angående sitt förhållande i Comelii sak, (Apostl. 11: 1 f.) och
understöder sin predikan med bevis ur gamla testamentet (2: 16—
21, 25—35; 3, 21). Till och med i Petri första bref, hvars äkthet
vi här icke vil ja bedöma, kallar sig ännu den högt stälde aposteln
endast en församlingens »meduppsyningsman» (1 retr. 5: 1). Men
då likväl det judekristna partiet började åberopa sig på de tolf
apostlarnes auktoritet, såsom mäns, hvilka personligen känt Jesus
och af hononi blifvit kallade till apostlar, höjde Paulus sin
kraftiga stämma derimot. Huru högt än de tolf, i synnerhet det
utvalda tretalet, Jakobus, Petrus och Johannes, voro anskrifhe i
Jerusalem, detta, sade han, anginge icke honom. Att evangelium
var oberoende af den judiska lagen, detta stod för honom så fast,
att han uttalade anatema öfver enhvar, som predikade ett annat
evangelium, vore det än en apostel eller till och med en engel
från himmelen (Galat. 1: 8, 9). Äfven för sin egen del gjorde
han icke anspråk på att utöfva något herravälde öfver sina
bröders tro (2 Kor. 1: 24; Rom 1: 11, 12), utan åberopade sig för sin
predikan på allas deras samveten, som kände honom (2 Kor. 4:2).
Det nya förbundet var ju för honom ingen bokstafvens tjenst, utan
andens, och han förmanar derföre de kristna att förblifva i den
frihet, med hvilken Kristus frigjort dem (Gal. 5: 1).
Hvad apostlarnes skrifter beträffar, är det en afgjord sak, att
de icke skrefvo med afsigt att gifva och fastställa en trosnormför
senare tider. Om de ock stundom, ehuru sällan, åberopa sig på Jesu
ord, så predikade de dock icke hans lära, utan honom sjelf (1 Kor.
1: 23) såsom bärare af den helige ande, hvilken måste lefva i
församlingen (Rom. 8: 9, Gal. 2: 20, Phil. 2:5), och fråga derföre
ingalunda efter, om Jesus sagt de eller de orden, utiort de eller de
handlingarna. Hos Paulus är Jesus den store gudasonen, hvilken,
såsom menniska född af qvinna, träder i gemenskap med Adams
syndiga slägte och lefvat under lagen för att tillintetgöra synd och
lag. genom sin död besegra döden och genom sin uppståndelse
framdraga i ljuset lif och odödlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
