Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmäla om nägon den helige andes medverkan vid psalmens
skriftliga upptecknande. — Att Kristus icke delade sina israelitiska
samtidas föreställning om gamla testamentets inspiration, framgår
med stor sannolikhet ur den omständigheten, att han upprepade
gånger uttalat sin missbelåtenhet med den bland de sKnftlärde
gängse tolkningen af skriften. Han säger dem rent ut, att de
icke förstodo något af skriften och hennes kraft (Matth. 22, 29;
Marc. 12, 24), och han uppställer vid dera tillfällen sin egen
skrifttolkning såsom en vederläggning af deras. Då han uti bergs-
Eredikan tecknar grunddragen af det nya sedligt-religiösa ideal,
vars förkunnande utgjorde kärnan af hans evangelium, ställer
han i en serie antiteser (Ȍt de gamle har blifvit sagdt... men
jag säger eder») sin egen personliga auktoritet imot det gamla
testamentets; han har således ej. i likhet med Philo och Josephus,
betraktat den mosaiska lagen såsom ett för alla tider giltigt »Guds
ord.» Profetiska utsagor tillämpar han ofta på samtida personer
och förhållanden, men alldeles osökt och utan att åberopa sig *på
någon deras öfvernaturliga ingifvelse.
Står det alltså fast, att inspirationsdogmen lika litet eger
någon stödjepunkt i Kristi åskåaningssätt och uttalanden, som i
de gammaltestamentliga författarnes, utan tvärtom genom Kristus
finner sin medelbara vederläggning; så är det för besvarandet af
frågan om dogmens bibliskhet i sjelfva verket af endast
underordnad betydelse, att apostlarne och de öfriga nytestamentliga
skriftställarne delade sina landsmäns fördom beträffande G. T:s
gudomliga natur. Så mycket mindre kan åt detta förhållande
tillmätas någon afgörande vigt, som N. T:s författare, så ofta de än,
i synnerhet till styrkande af Jesu messianitet, åberopa sig på
profetiorna såsom af Gud ingifna, dock ingenstädes uppställa någon
bestämd teori angående inspirationen. Enligt deras förmenande
har Gud talat uti allt »som står skrifvet», men deras citat ur G. T.
(dervid de ofta begagna sig af Septuaginta-öfversättningen, äfven
då, när densamma afviker från det hebreiska originalet) äro i
af-seende på ordagrann öfverensstämmelse med grundtexten ej sällan
så föga tillförlitliga, att, såvida båda bibelställena skola anses
såsom inspirerade, det endast återstår att antaga, att den helige
ande talat på ett sätt i originalet, men på ett helt olika sätt i
öfversättningen. Detta kan väl sägas vara en vederläggning af
inspirationsläran genom hennes egna konseqvenser.
Men ett verkligt dråpslag erhåller denna så mycken kyrklig
förvirring och ofärd anstiftande lära, om vi taga i betraktande de
nytestamentliga skriftställarnes åsigter angående sitt eget
författareskap. Hvad derom i allmänhet är att säga, har blifvit på ett
klart sammanfattande sätt framstäldt i slutorden till det förträffliga
arbetet af prof. J. H. Scholten i Leyden: Die ältesten Zeugnisse
betreffend die Schriften des neuen Testamentes (1867). Efter det
att Scholten visat, att ingen kyrklig »kanon» (d. v. s. en såsom
helig betraktad samling af nya testamentets skrifter) fans före år
200 af vår tidräkuing, fortsätter han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
