Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 1. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§2 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI.
Konstakademiernas bestämmelse ochframtid.
i.
Bland likartade institutioner finnes knappast någon annan,
hvilken haft att bestå så många angrepp och fått uppbära så
mycket klander, som konstakademien. För hvarje gång ett vak-
nande lif försports inom konsten och nya riktningar öppnat sig
för henne, har det varit akademierna, som stått i vägen för rörelsen
och först måste stormas, innan den nya positionen blifvit vunnen.
Antingen förnyelsen utgick från antika inflytelser eller hänförelsen
hade ett romantiskt ursprung, så kändes i alla fall det akademiska
väsendet som en tvångströja, hvilken man måste spränga lör att
kunna röra sig efter lifvets sätt. För Davids lärjungar var akade-
mien en bastilj, med hvilken de formligen utförde enahanda ope-
ration, som den man något tidigare verkstält med tvångsanstalten
för den borgerliga friheten, och ungefär vid samma tid förklarade
Carstens i Rom, uti bref till ministern von Heinitz, att han afsvor
lifegenskapen och för framtiden icke ämnade tillhöra Berliner-
akademien, utan menskligheten. Ett fjerdedels århundrade senare
förde romantikerne samma språk som desse, den klassiska konst-
formens män: in effigie läto Isidoro-klosterbröderne konstens Simson
ihjälslå det akademiska vidundret med de perukbeklädda hufvudena,
hvilket man beskylde att hafva tappat lifvets must och märg ur
konsten, medan Delacroix’ beundrare icke egde uttryck nog starka
att ogilla den slentrianmässighet, de ansågo härflyta ur konst-
skolans undervisningssätt. Naturligtvis hade konstakademien att
vänta än mindre skonsamhet af de realismens apostlar, som togo
vid der romantikerne slutade: ju mer alla egenheter hos konstnären
ville göra sig gällande i hans förfarande, desto onaturligare föreföll
att man skulle uppfostra honem på en bänk, medelst samma
planschverk, samma gipser och samma korrigerande lärare, som
’hundrade andra snillen, alla egendomligt utrustade och af naturen
bestämda att gå sin egen väg. Slutligen har man i fråga satt,
mera dock från annat håll än konstnärernas, om alla dessa elever
på konstakademiernas skolbänkar nödvändigtvis vore att anse som
snillen, eller om akademien egde slagrutan att finna hvar den rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
