Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Anmälningar - Laboulaye, Populära föredrag. Af C. v. B. - Schwalb, Den gamla och den nya tron på Kristus. — Buisson, Den fria kristendomens grundsatser. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR. 95
närmare öfverensstämmelse med det sannas, godas och rättas ideal,
som, om ock ofta fördunkladt af villfarelsen och synden, dock aldrig
kan af menskligheten helt och hållet förloras ur sigte, och som
förr eller senare skall göra gällande sin segrande kraft hos sam-
hället såväl som hos individen.
C. v. B.
Moritz Schwalb: Ben gamla och den nya tron på Kristus.
Öfversättning.
F. Buisson: Denofria kristendomens grundsatser. Öfversätt-
ning af A. F. Åkerberg. (Båda arbetena tillhöra samlingen
■ Den nya tiden». Smärre afhandlingar af socialt, religiöst och
politiskt innehåll. Stockholm, A. Bonnier).
Vår tids religiöst reformatoriska rörelser uppbäras af en med
stor klarhet och bestämdhet framträdande grundtanke. Hvilken
denna är, derom ha vi efter förmåga ofta sökt upplysa våra läsare.
Under det att föregående århundraden, framför allt det adertonde, Vol-
taires, encyklopedisternas och den tyska gammalrationalismens tide-
hvarf, utarbetade sig i bemödanden att nedslå den teologiska dogm-
läran medelst förnuftets och filosofiens skarpslipade vapen, har nu-
tidens protestantiske bibelforskare insett, att det finnes ett enklare
och mera afgörande sätt att komma motståndarne in på lifvet.
Han är visserligen, denne forskare, för egen del genomträngd af
öfvertygelsen om förnuftets solklara rätt att sitta till doms i de
religiösa frågorna, såväl som i allt hvad till menniskolifvet hörer,
men erfarenheten har lärt honom, att hvarje resonemang i sådan
riktning vore förspildt på den menniskoklass — den s. k. orto-
doxiens äkta barn — som medvetet och af grundsats tagit oför-
nuftet till ledtråd för sitt religiösa åskådningssätt. Han väljer der-
före en annan bevisningsmetod. I stället lör att söka inverka på
de »renlärige» genom att vädja till deras eftertanke med påpe-
kande af det orimliga, ja det hädiskt oförnuftiga i den läran, att
den allgode Guden skulle förkasta från sitt ansigte och till evig
osalighet fördöma hvarje ärlig sökare af sanningen, som ej mäktat
omfatta dogmen om de tre personerna i gudomsväsendet samt om
den andre personens mandomsannammelse i menniskan Jesus — i
stället för att öda tid med en i alla händelser fruktlös argumen-
tation af detta slag, vänder han sig till dogmlärans fanatiker med
följande uppfordran: låtom oss slå upp vår bibel! Bibeln ensamt
— icke det hos eder så illa anskrifna förnuftet — skall afgöra,
hvilken af oss båda egentligen eger rättighet att benämna sig en
kristen. Jag åtager mig att bevisa, så klart och bindande som
öfverhufvud ett bevis kan föras, att ingen enda af dessa dogmer,
hvilka J, »rättrogne» predikstolstalare och teologie professorer, viljen
hafva betraktade såsom den »saliggörande» trons hörnstenar, intager
samma framstående plats i det nya testamentet, som den I beredt
dem i edra teologiska system. Och ej blott detta: jag åtager mig
att bevisa, att flertalet af edra dogmer, och just de såsom de allra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
