Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, juli - Anmälningar - Schwalb, Den gamla och den nya tron på Kristus. — Buisson, Den fria kristendomens grundsatser. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. JULI.
96
vigtigaste ansedde, äro för bibeln helt och hållet främmande samt
i grund och botten oförenliga med. dess och kristendomens verlds-
åskådning.
Vädjandet till bibeln såsom skiljedomare i de religiösa tviste-
målen utgör således döt nya och utmärkande vid den moderna
forskningens kamp mot den teologiska reaktionen. Det är den
lutherska reformationens grundläggande tanke, som ånyo upptagits
af målsmännen för vår tids kyrkliga framåtskridande, och frågan
om hvaruti den sanna kristendomens väsen består har derigenom
blifvit förd in på ett område, der hon omsider kan finna en af-
görande lösning. En sådan lösning lät sig ej utan betydande svå-
righet åvägabringas, så länge man vid dogmernas vederläggning
företrädesvis gjorde bruk af förståndskritikens inkast. Här visste
hvarje aldrig så litet öfvad teologisk läktare att tillgripa en fint,
som satte honom i stånd att fortfarande stå qvar på stridsplatsen
till utseendet oåtkomlig, osårbar. Bragt i trångmål vid motstån-
darens åberopande af förnuftet och tankelagarna, parerade dog-
matikern dock angreppet genom den helt tryggt upprepade utsagon :
det är sant, att denna troslära om treenigheten, eller den om Kristi
gudom, eller den om de eviga helvetesstraffen o. s. v. omöjligen
står att förlika med förnuftet och tänkandets lagar — men hvad
mer? Hvarje dogm är ju till sitt väsen ett gudomligt mysterium,
och såsom sådant ett föremål allenast för den ödmjuka tron; dog-
men hvarken kan eller skall af förnuftet begripas. — På sådant
sätt kunde kyrkolärans anhängare ännu för några årtionden sedan
slingra sig undan, men han kan det nu ej mera. Bibeln, kristen-
hetens trosurkund, har sedan någon tid blifvit af vetenskapen ge-
nomforskad i alla dess vinklar och vrår; dess religiösa lärobegrepp
har blifvit framstäldt i sin oförfalskade renhet, frigjordt från teo-
logiens dogmatiska tillsatser. Det har då befunnits — och vigten
af detta forskningens resultat kan ej uppskattas för högt — att
ett oöfverstigligt svalg är befastadt mellan å ena sidan ortodoxiens,
den officiela kyrkolärans och å andra sidan Kristi egen och det
nya testamentets kristendom. Hädanefter kan ej den »renlärige»
afvärja kritiken genom talet om dogmerna såsom af bibeln för-
kunnade gudomliga mysterier, ty nu bekämpar honom hans mot-
ståndare just medelst bibelns egna vapen. Hvad vill väl kyrkolärans
försvarare genmäla, när man tydligt och ovedersägligt framlägger
inför honom den sanningen, att hans egen s. k. »rena lära» är en
obiblisk, okristlig och i sina verkningar samhällsupplösande, medan
derimot den bibliska kristendomen tillika är den i djupaste me-
ning förnuftiga, den som, rätt fattad och tillämpad, en gång måste
stifta frid på jorden och bibringa menniskorna en god vilja? Han
nödgas förblifva svarslös — ty smädelserna mot »otron» äro ju
intet svar — och dermed har man kommit ett steg närmare det
mål, hvars uppnående äfven Schwalb och Buisson gjort till sin
lefnadsuppgift: ortodoxiens nederlag för möjliggörandet af den bib-
liska kristendomens seger.
C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
