Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, augusti - Strödda meddelanden - De religiösa förhållandena och sektväsendet i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÖDDA MEDDELANDEN. 185
sina skyddshelgon (’hvar och en har nämligen sitt) samt återlösningens
symboliska tecken. Nästan hvilken tid pä dagen som helst bruka de
gå ditin för att bedja, men detta är dem ej nog: ryssen beder öfver-
allt: i sin butik, bakom pulpeten i sitt kontor, på torget, på fältet
o. s. v. Han låter presten välsigna det hus, han bygt, den våning
han hyrt, före inflyttningen. »Om man går in i en rysk stuga, skall
man finna att den är ett kapell. Husets invånare stiger ditin med
vördnad, stannar för ett ögonblick vid tröskeln, blottar sitt hufvud,
gör korstecknet och upprepar en from vers. »Slava Bogu» — ära
vare Gud — är ett ord, som han alltid för på läpparna; och ej på
läpparna allena, utan med en innerlig åtrå och syndabekännelse. Dag
och natt tänker han på sitt skyddshelgon och gifver penningar till
kyrkan för att böner i hans namn må uppsändas till hans skyddsande.
Han finner eu helig förnöjelse af att höra klosterklockor ringa, en
försmak af himmelen af att knäfalla vid ett helgonskrin. Med en
hänförelse, främmande för en frank, stämmer han in i en psalm, och
att fa smaka det helgade brödet, är honom en glädje beslägtad med
förfäran. Sådana ting hafva för honom icke endast afseende på lif
och död, utan på evigt lif och ständigt närvarande död». (Hepworth
Dixon).
För alla förgreningar af österns kyrka, den armeniska, koptiska,
grekiska och i all synnerhet den ryska, är sjelfspåkning (asketismen)
den form, hvari fromheten hufvudsakligen uppenbarar sig. Att fly
verlden, lefva i stilla tillbakadragenhet, skilja sig från sin familj, beröfva
sig hemmets njutningar, huru rena de än må vara, afstå från förde-
larne af ett ordnadt samhällslif, vanvårda kroppen, låta själsförmögen-
heterna förslöas är att gifva prof på det mest brinnande trosnit. Också
betraktas idioter af folket såsom bärande Guds insegel på sitt änne.
De »hvita» presterna, som äro tvungna att lefva i familj, åtnjuta icke
så mycken aktning. Alla vördnads- och ynnestbevis komma uteslu-
tande det »svarta» presterskapet till godo. Detta har skaffat kyrkan
alla de helgon, hon afgudar och tillbeder, detta eger klostren, helgona-
skrinen, de underjordiska grafvarne, de undergörande relikerna och
alla de invigda s. k. heliga platser och bygnader, som pilgrimerna
besöka. Prestväldets himmelsskriande lögn trycker med förfärande
kraft på landets befolkning, förlamar, ja förstör deras själskrafter, samt
haller folket insnärjdt i alla de vidskepelser, som pläga släcka för-
nuftets ljus.
I kejsarnes händer och i synnerhet i kejsar Nikolai blef vidske-
pelsen eller den vanligen så kallade gudsfruktan ett mäktigt vapen.
Det är genom användandet af ett sådant medel, de vid grundandet af
sin oinskränkta makt erhöllo en så nitisk medverkan af sina förslafvade
undersåter. I rättrogenhetens namn ha de fört sina krig. Att befria
sina under halfmånens ok suckande bröder har varit det offentligen
uttalade ändamålet med alla deras anfall mot Turkiet. Kriget på
Krim uppkom ur en munktvist och det är den fromma tron, som för
Ryssland möjliggjort fortsättandet och afslutandet af det långa kriget
på Kaukasus, som kostat många millioner rubel och 100,OOO-tals men-
niskor. Alla regeringens proklamationer andas denna sjukliga känslo-
stämning, som är så betecknande för ryssens själslif. Om det religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
