Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 FRAMTIDEN, FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER.
medelst en afgörande explosion, med ens spränga den rationalistiska
»stormkolonnen» i luften. Af det sätt, hvarpå striden hittills blifvit
förd från konfessionalismens sida, sluta vi till dess blifvande håll-
ning å kyrkomötet. Må alltså de från katekesens och augsburgiska
bekännelsens »allena saliggörande» dogmer affällige vara på sin
vakt, ty innan kort skola deras vedersakare resa sig endrägteligen
med härskri och stor basunalåt! Innan kort skola vi för tiotusende
gången nödgas lyssna till dessa ihåliga beskärmelser öfver »tidens
ondska», denna klagolåt öfver »otron» i romersk encyklike-stil, som
väckt samtidens förtrytelse och skall framkalla efterverldens häpnad
och medömkan. »Ve, sjufaldt ve öfver förnekarne’» utbrister snart
i korus hela truppen af »rättrogna» mötesdeltagare, »desse, som
drista påstå, att en sann Kristi efterföljelse, ett af hansAnda ge-
nomträngd! lif, till medmenniskors fromma och den egna person-
lighetens förädling icke med nödvändighet förutsätter antagandet
af läran om gudomsväsendets sönderklufvenhet i tre särskilda per-
soner, icke heller den om gud-sonens mandomsannammelse, genom
gud-andens medverkan, till stillande af gud-fadrens vrede öfver
synden! Ve öfver otroshjeltarne, som, med det nya testamentet i
handen, benämna vårt ortodoxa system en karrikaturbild af kristen-
domen och sig sjelfve de sant troende i urkristlig, biblisk och
protestantisk mening!» Så ungefär torde ropen komma att låta —
ett ändlöst omqvädande af samma nötta lexa! Låtom oss imellertid,
innan trosnitet gjort våra vederparter alltför högljudda, söka
vinna gehör för en rakt på saken gående fråga, nämligen denna:
hvarom handlar i sjelfva verket striden mellan statskyrkoteologien
och det religiösa åskådningssätt, för hvilket motståndame påfunnit
den — såsom vi sedermera skola visa — oegentliga och vilsele-
dande benämningen »nyrationalismen»? Det är i sanning hög tid
att på allvar taga denna fråga i öfvervägande.
Talrika försök till frågans besvarande föreligga redan från
den kyrkliga ståndpunkt, som är motsatt vår egen. Skefva och
ingenting förklarande, vitna de alla om sjelfva ståndpunktens ohåll-
barhet. Man har i den officiela dogmtrons läger ej kunnat alldeles
blunda för det anmärkningsvärda faktum, att uti vårt fädernesland
på senare tiden försports ett särdeles lifaktigt deltagande för de
religiösa spörsmålens vetenskapliga behandling. På detta område
kan Sverige i sjelfva verket, sedan omkring ett tiotal af år tillbaka,
sägas hafva gjort sitt inträde bland de bildade nationernas antal.
De svårlösta och maktpåliggande frågor, som uppröra vårt tide-
hvarf — frågorna om religionens väsen och betydelse för menniskan,
om kristendomens rang bland de historiska religionerna, om dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
