Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER.
att komma honom nära.» Detta hade t. ex. varit fallet med hans
svägerska, öfver hvilkens plötsliga död han också djupt sörjt. Öfver-
hufvud tyckes det, att qvinnan ofta har en mycket fin blick för
dyfika själsriktningar; och en i djupaste mening bildad qvinna
misstager sig sällan, dä hon på bottnen af dylika karakterer, under
den iskalla ytan, tror sig röja ett varmt, ömt och i yttersta grad
känsligt hjerta. Ett sådant hade Malmström otvifvelaktigt, och vi
göra oss derföre ett nöje af att meddela det sätt, hvarpå en annan
jemnårig qvinna, som ofta var i tillfälle att se Malmström under
dessa år, bedömt honom. Hon skrifver i ett href till en ungdoms-
bekant:
»Jag sade, att verlden kallade honom högfärdig, men han var
det ej. Den som skref »Ödmjuker Eder» och »Stilla mitt hjerta!»
kunde ej vara det. Begåfvad med omdöme och egande sjelfkän-
nedom, måste han veta hvad han dugde till; men detta är väl ej
detsamma som simpel högfärd öfver gåfvor, dem man har en
gudomlig försyn att tacka för. Malmström har en gång talat om
för O. L—r, att han hört det Hwasser (professorn) skulle sagt:
»Det är två dämoner, som regera våra unga poeter». Han hade
nämt båda dämonerna och båda poeterna vid namn. Malmström
fick på sin lott högfärdsdjefvulen. »Men jag kan icke hjelpa det»,
hade Malmström sagt, »det är mig omöjligt att kunna meddela
mig med menniskor, dem jag ej är riktigt bekant med. Jag känner
mig blyg och skygg och blir tystare, ju mer jag söker att öfver-
vinna denna känsla af blyghet.» — — Jag mins då vi första
gången voro tillsamman med Malmström i ett gladt och trefligt
sällskap hos S—Ils. Bergman (den finkänslige författaren till
Mälarens minnen m. m.) och Laurin (kompositören till den här-
liga sången »Mitt lif är en våg» m. m.) voro äfven der och ni alla.
Malmström satt ensam i ett hörn och hörde på, och var ej den
siste att storskratta, då ett godt ord blef sagdt. Men att få honom
med i skämtet stod ej till. Vi voro ej sena att anklaga honom
såsom högfärdig och stolt och allt det der, då vi dagen derpå,
uppe i det välkända förmaket i B—ska huset vid stora torget i
Upsala, recenserade förra aftonens sällskap. Han blef, genom
någon outredd naturkraft, underrättad om dessa våra yttranden,
och det var när han talade derom med O. L—r, som han omtalade
Hwassers omdöme och beklagade sig att vara så misskänd och ej
ega förmåga att rättfärdiga sig. Men — Gud ske lof — vi lärde
dock slutligen känna honom så till vida, att vi visste att han ej
var högfärdig. Jag vet nog, att han en gång svarade en sin äldsta
och bästa vän, J. 8—z—s, som då nyligen köpt egen gård, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
