Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 207
Efter att år 1837 hafva tagit teologisk dimissionsexameii fort-
satte nu Malmström med tungt hjerta ensam sina studier för den
filosofiska graden. Han tog sin kandidatexamen i December 1840
med utmärkelse hufvudsakligen i estetik, filosofi, klassiska språk
och historia. Vi kunna af hvad förut är yttradt finna, att han
idkat dessa studier ej af tvång utan af kärlek. Derföre längtade
han också att blifva i tillfälle att få qvarstanna vid universitetet,
hvartill möjlighet bereddes honom genom professor Atterboms be-
redvillighet att kalla honom till docens i vetenskapen om det sköna.
Detta skedde år 1843, sedan han genom en disputation öfver Ari-
stoteles lära om poesien ytterligare höjt det vetenskapliga anseende,
som han vunnit genom sin gradualafhandling om Konstens väsen
och betydelse.
Innan vi gå att undersöka arten af hans skaldeverk, af hvilka
förstlingar offentliggjordes redan under hans studenttid, vilja vi i
sammanhang med det föregående först framhålla ett och annat
drag, som belyser hans personlighet.
Vi hafva sett huru han uppfostrades af en sträng, allvarlig
och duglig fader; detta härdade honom sjelf till arbetsamhet och
kraft. Men af en öm, kärleksfull och för diktens konst känslig
moder fick han tillika det djup, den innerlighet och renhet i
känslan samt den smak för allt hvad som var upphöjdt och ädelt,
som sedan, vid sidan af hans stränga allvar, gick såsom en grund-
ton genom hela hans själslif. Vi hafva från ett fruntimmer, som
känt Malmströms moder, det omdömet om henne, att »hon var
mycket försigtig i alla sina yttranden, i allt, som rörde henne sjelf
och dem henne tillhörde.» Då nu en sträng uppfostran i och för
sig ofta är nog att vålla en sluten blyghet i det unga sinnet, ar
det ganska naturligt att en dylik själsriktning så mycket lättare
kan spira upp, då, såsom här, ärfda anlag åt sådant håll tyckts
gjort sig gällande ända från de första barnaåren. Ty förvisso är
det lika ofta blyghet som vetgirighet, hvilken förmår ett barn att
fly från jemnåriga lekkamrater till en bok. Komma så hårdt
arbete, penningebekymmer och hjerteförluster till under ungdoms-
åren, är det ej att undra på, om slutligen mannen,- då han först
träder fram i lifvet, är sluten, fåordig och skenbart kall eller till
och med ser ut att vara högfärdig. Så såg verkligen Malmström
ut. Men var han det? — Vi hafva starka skäl att högljudt pro-
testera mot en dylik uppfattning. Så har skaldens efterlefvande
broder vitnat att hans stelhet och otillgänglighet var en följd af
blygsamhet, eller nästan blyghet. »När derföre någon så att säga
tog hand om honom och närmade sig honom, var det icke svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
