Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 FRAMTIDEK. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER.
Gungade med ljuft behag,
Lik en neckros uppå vågen,
Der i helig syskontro
Kärleken och minnet bo.
Aftonvindar, I som tågen
Till den strand, der mången borg
Lutar sina grå ruiner,
Ofver hvilka, blek af sorg,
Minnets aftonrodnad skiner,
Er jag följa vill ibland
Till den väna Mälarstrand!»
Det är kanske mest såsom en lofsång till den sköna Mälar-
dalen, till de leende lundarna vid Selaöns, Engsöns och Fogdöns
fjärdar, i hvilkas midt Tynnelsö ligger, som denna dikt framför
Ariadne fått för alltid bibehålla en plats i samlingen af Malm-
ströms sånger. Idéen är nämligen ej ny: en riddare, som, trolofvad
med en fröken, soro han ej sett, förälskar sig i en fattig, men god
och skön flicka, hvilken dock till sist upptäckes vara hans verkliga
trolofvade; ämnet inrymmer ej möjligheten af någon djupare karak-
tersteckning; men sälla ungdomsminnen från den fagra nejden,
saliga drömmar om en lycka, som aldrig blef skaldens egen, torde
så djupt hafva inflätat sig i versarna af denna svärmiska saga,
att densamma blef Malmströms hjerta mer dyrbar än mången
dikt, soro, ehuru mer fulländad, aldrig fått plats bland det, som
han bevarat för offentligheten. Sjelfva skildringens något entoniga
musikaliska välljud är dock, det måste medgifvas, så trollskt
fängslande, att det i och för sig kan förklara hvarför dikten fått
stå qvar. Man lyssne blott till följande skildring:
»Svalkan kom och dagen skymde
Redan öfver Tynnelsö,
Fjerran bort i vester rymde
Dagens gud att perlbeströ
ISågon vesterhafvets ö.
Vinden lekte uti lunden
Och på fält af gräs och korn;
Klockan ifrån Selö torn
Klämtade i aftonstunden;
Vågen plaskade i sunden;
Qvällens sista stråle tog
An en kyss af den och dog.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
