Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Anmälningar - Populär naturvetenskap. Af Å—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR. 269
I de fem föredrag, som utgöra det förstnämda arbetet, redogö-
res pä ett enkelt och lättfattligt sätt för de nyaste vetenskapliga
upptäckterna angående solen. I det första af dessa talas om solens
storlek och afstånd och visas på ett sätt som bör vara fattligt för
en hvar, som inhemtat de första grunderna af geometrien, huru det
varit möjligt att bestämma dessa genom observationer under pla-
neten Venus’ passager förbi solen och sålunda erhålla det grund-
mått, hvarmed man mäter alla afstånd och storheter inom verlds-
bygnaden. Derefter visas huru jorden rör sig omkring solen i
följd af dennas attraktion, som för sig allena skulle draga henne
till solen, och sin egen ursprungliga rörelsekraft, som för sig allena
skulle föra henne i rät linie bort i rymden. Såsom en sannolik
förklaringsgrund hvarifrån sistnämda sjelfständiga rörelse kan komma,
framställes vidare Laplaces teori om solsystemets uppkomst ur ett
ursprungligt gasklot, i hvilket genom småningom skeende förtätning
bildat sig en relativt fast kärna (solen) och flere koncentriska ringar,
hvilka sistnämda sedermera afbrutits på ett eller flere ställen och
hopdragit sig till planeter, hvilka undgått ofvannämda solens attrak-
tion motvägande rörelse ur det ursprungliga dunstklotets roterande
rörelse. Slutligen talas om nebuloserna, hvilka för våra ögon fram-
ställa sådana ännu ofulländade system och derigenom gifva mycken
sannolikhet åt denna hypotes.
I det andra, föredraget redogöres för de upptäckter som på telo-
skopisk väg blifvit gjorda i solen, för solfläckarne och solens
genom deras observerande bevisade rotation omkring sin axel, pro-
tuberanserna eller de blodröda, taggiga och ojemna utvexter, hvilka
under totala solförmörkelser synas i kanten af solskifvan och slut-
ligen coronan eller den hvita ljusrand, som likaledes under sådana
förmörkelser synes omgifva solskifvan.
Det tredje före.draget har till ämne en af vår tids mest stor-
artade naturvetenskapliga upptäckter, Spektralanalysen. Alltsedan
prismats uppfinning har det varit kändt, att solljuset består af flera
slags olika färgade strålar af olika brytbarhet. Att dessa olika
strålar äro oändligt mångfaldiga, ehuru vårt öga endast kan ur-
skilja sju slag, är tydligt deraf, att hvarje färg omärkligt öfvergår
i de närgränsande och att hvarje färgområde i spektrum har större
utsträckning på bredden än den ursprungliga ljusbilden och får
allt större utsträckning vid brytning genom flere eller starkare pris-
mer. Att vid en sådan förstärkt brytning svarta linier framträda
i solspektrum upptäcktes först år 1802 af Wollaston, och först fem-
ton år senare undersöktes dessa linier närmare af Frauenhofer. De
’ voro åtta till antalet; men vid ännu starkare brytning upplösa de
sig i grupper af flere linier. Man känner nu tre- till fyratusen
sådana linier, hvilka alla hafva sin bestämda plats i spektrum.
Nu framställer sig den frågan: hvad kan orsaken vara till dessa
svarta streck, dessa mörka mellanrum mellan ljusstrålar, som genom
prismats inverkan åtskilts? Ljuset från fasta jordiska kroppar i
hvitglödgadt eller smält tillstånd företer ingenting dylikt. Det bil-
dar ett kontinuerligt spektrum och i hvarandra öfvergående färger
(desamma som solljusets) utan några mörka linier. Gaser derimot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
