Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Strödda meddelanden - Naturmärkvärdigheter i Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER.
Strödda meddelanden.
Naturmärkvärdigheter i Nordamerika.
Vattenfallet vid Niagara. Det torde väl knappast finnas nå-
gon bildad menniska, som icke hört talas om Niagaras vattenfall, detta
»verldens under» hvilket dock jemförelsevis så få förr hade tillfälle att
skåda, äfven af dem som bodde i »den nya verlden», och ai hvilket
man derföre haft så sväfvande och motsägande skildringar. Nu derimot
då jernbanan går ända fram till fallen, är det en vida lättare sak att
komma dit och kontrollera sanningen af turisternas berättelser.
Vi anlända först till ett af hotellen i den lilla staden, det s. k.
Cataract House, som ligger alldeles i närheten af fallet och derai
fått sitt namn. Der stiga vi direkte in i den sal, som har utsigt a
^the rapids» (hvirflarne), den del af floden, som är strax ofvanom fallet.
Man träder in i en stor, präktig sal, hvars make knappast finnes i
verlden, dock icke på grund af dess onekligen furstliga prakt, utan
på grund af den utsigt man på tre olika sidor har från dess fönster.
Salen bildar så att säga en kolosal altan, hvars fönster eller rättare
stora dubbla glasdörrar leda ut åt en brusande, skummande, kokande
flod, en oafbruten följd af vattenhvirflar och små fall, som tumla framat
i vild fart mellan skogbeväxta små öar bort till det ställe, der endast
en lätt, hvitaktig dimma begränsar utsigten — ett af sjelfva fallen.
Fram till fallen kommer man på små broar, med hvilka oarne
äro förenade, och hvilka man knappast begriper, huru de kunna halla
si«- qvar i dessa rasande strömmar. Öarne sjelfva äro utomordentligt
va°ckra. Den största af dem, Goat-Island (Getön), är till en del en liten
park, de andra äro små prof på urskogens natur, och med sm tata
sammanvuxna buskskog och de kullfallna gamla stammarne, som sparra
vägarne och klänga ut i floden, öfversköljda af dess vatten, till dess
de en dag dragas ned i djupet, stå dessa egendomliga sma skogsland-
skap i god samklang med det majestätiska vattenlandskap, som öppnar
sig på alla sidor. Sjelfva fallen måste man se på nära håll for att
rätt fatta deras storhet. Ser man dem på något afstånd, t. ex.
från suspensionbron, har man dock en vida mera fri utsigt oiver
det hela. Man ser i präktiga, skogbevuxna omgifnmgar till höger det
stora, halfbågformade »Hästskofallet» med det lilla tornet, den dej at
Niagara, som man bäst känner genom afbildningar; till venster, pa ett
temligen långt afstånd från »Hästskofallet», hänger det stora »Ameri-
kanska fallet», och tätt der invid störtar det vida smalare »Midtel-
fallet» ned öfver den lodräta branten. Väldiga skummoln uppstiga fran
fallens fot; till mer än deras halfva höjd dölja de dem för evigt for
hvarie menskligt öga och stiga sedan som lätta skyar, högt öfver de
larmande vattnen. Från fallen flyter floden allt mindre upprord in
under de två ståltrådsbroar, som nu äro upphängda öfver dem, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
