Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Strödda meddelanden - Naturmärkvärdigheter i Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÖDDA MEDDELANDEN. 275
ena så lätt, att man, ehuru tunga vagnar kunna köra säkert öfver den,
känner den svaja under sig för vinden, den andra åter i stånd att
lata hela jernbantag passera den lika lugnt, som om den vore en solid,
murad viadukt och icke en bro, som i fyra ståltrådståg hänger ett par
hundra fot högt.
Asynen af allt detta är storartad och imposant, men torde för
de flesta icke mer än svara mot förväntan. Så hade man tänkt sig
Niagara, och så år det. På afstand ser man sålunda hvad man drömt
om, och det är först nära invid sjelfva fallen, som man får se något,
som man icke drömt om och som öfvergår hvarje föreställning, som
fantasien på egen hand kunde göra sig. Redan på broarne till de
stora öarne studsar man vid den syn, som »the rapids» företer. Ehuru
man endast gatt ett kort stycke från hotellets verandor, är synen dock
helt annorlunda här nere. På en sträcka af tre fjerdedels engelsk mil
är strömmens fall 51 fot, och dess hastighet har här stigit från 7 till
30 engelska mil i timmen. Från öarne och broarne ser man upp mot
den ofantliga vattenyta, som sluttande kommer rusande ned mot be-
traktaren; på somliga ställen kan man tro, att man står midt i ett
bredt fall, sa väldig är den oimotståndliga vattenmassans fart, och lik-
väl är detta ett intet mot den syn, som framställer sig, då man på
den lilla »Mån-ön» sitter ett par alnar från det . Amerikanska fallet»
och »Midtelfallet» och ser dessa hvita vattenjättar springa ut öfver
fjellet ned i det dundrande djupet, eller mot den syn, som utsigtstornet
skänker en öfver det underbara, halfbågformade fallet.
Men äfven detta är ett intet mot den syn, som väntar en, om
man besluter sig att våga vandringen in under midtelfallet. Denna
är ojemförligen den besvärligaste delen af vandringen, och som den
ser vida farligare ut än den är, är det enligt förarnes utsago endast
ett jemförelsevis ringa antal af de besökande, som pröfvar på den. I
ett litet brädskjul vid början af nedgången byter man helt och hållet
om drägt. Ofvanpa en grof underklädnad af ylle tager man på sig en
med kapuschong försedd öfverklädnad af vaxduk, innan man börjar
nedstigningen. Denna är i början mycket varm i följd af den tjocka
dykaredrägten, men man känner snart luften afkyld, och medan man
ännu ser fallet ett godt stycke framför sig, faller redan ett tätt regn om-
kring en och gör stigen hal och slipprig. Regnet blir allt tätare, och
luften är så kall, att ingen skulle kunna ana, att temperaturen på ett
par hundra stegs afstand är 92 grader Fahrenheit i skuggan. Man går
in genom ’ en liten port, och nedåt de hala trappstegen bär det af
fram mot en omätlig, dundrande vattenmassa, som hittills nästan varit
dold af klippan, men som nu plötsligt visar sig öfver en böljande
massa af rök och dimma. Halft bländad af det skum, som sprutar
öfver en, står man slilla för att söka få en öfverblick af fallet. Fö-
raren tror måhända, att man får ett anfall af tvekan, huruvida man
skall gå längre ned i detta kaos af dånande vatten, väldiga klippor
och hvitaktigt skura, och meddelar derföre, att »det är många som
vända om här, i synnerhet med denna vind»; men man låter icke
skrämma sig utan fortsätter sin väg in i »Vindarnes håla», huru hårdt
vinden än blåser och huru tydlig försmak man än har af huru en
drunknande dör; da och då stannar man likväl alldeles bedöfvad: syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
