Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, september - Strödda meddelanden - Dogmlärans motsägelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER.
till och med i våra dagar ej sällsynt att träffa på tänkande menniskor
som tillslutit örat för det sunda förnuftets protester, för att hängifva
sig åt deu ännu mäktiga förtrollningen af Athanasii och Augustin!
dogmatiska mysticism, som kommit ända derhän, att de ej längre kunna
fatta vårt motstånd, hvari de se ett bevis på högmod och lättsinnig
förhärdelse. Huru skulle det då ej vara på den tid, då de kraftigaste
intelligenserna ej funno någon svårighet vid att antaga de kyrkliga
dogmernas både form och innehåll, och då treenigheten glänste på
trons himmel, mera klar och strålande än solen på en vacker som-
mardag!»
Vore den religiösa psykologien mera odlad, skulle vi ega bättre
kännedom om de djupa orsakerna till dogmernas triumf och förfall.
I synnerhet skulle det vara intressant att veta, hvarför och till hvilken
grad menniskoanden på religionens område under århundraden för-
drager den tydliga motsägelsen och likväl en dag känner sig intagen
af blygsel öfver, alldeles oförmögen af en sjelfförnekelse, som numera
förefaller henne som ett andligt sjelfmord.
Den naiva djerfhet eller, rättare sagdt, den oförsynta öppenhet
hvarmed den ortodoxa teologiens motsägelser uppräknas och preciseras
(i Athanasii symbolum), så att man stundom tror sig höra en mot-
ståndare, som med afsigt öfverdrifver dem för att så mycket lättare
vederlägga dem, skadade ej det minsta dess popularitet. Långt deri-
från! Den kristna fromheten hade redan länge funnit behäg i mot-
sägelsen och slukade henne med begärlighet. — — — Treenighets-
dogmen uttalade sina motsägelser med ett verkligt hjeltemod. Gudomen
klufven i tre gudomliga personer, och dessa tre gudomliga personer
det oaktadt endast utgörande en enda Gud; en enda af dessa tre
personer hemtande principen för sin tillvaro från sig sjelf, de båda
andra hemtande sin från den första, och dessa tre personer det oaktadt
berättigade att anses som fullkomligt jemnlika; hvar och en af dem
egande sin speciela, särskilda karakter, den individuela egenhet, som
de båda andra sakna, och de tre det oaktadt egande hvar och en den
högsta fullkomlighet, — detta var, det måste medgifvas, motsägelsens
apoteos. Dogmen om menniskoblifvandet, som lärde tillvaron af en
enda, af två naturer sammansatt person, båda naturerna personliga
och motsägande hvarandra i nästan alla beröringspunkter, var ej mindre
irriterande för hvarje vaket förstånd, så mycket mer som, trots alla
kyrkofädernas bemödanden, Kristi menskliga natur, ehuru till orden
bibehållen i symbolum, icke desto mindre gick under i den gudomliga
naturen. Det menskliga medvetandet var i sjelfva verket absorberadt
af det gudomliga, den menskliga viljan blindt undergifven den gudom-
liga. Men det oaktadt påstod ortodoxien alltid, att i Jesu person en
sann menniska var förenad med en sann Gud.» — — — »Viljen I»,
tillägger Réville, »göra Eder en rätt tydlig föreställning om det af-
stånd, som skiljer den ursprungliga och äkta kristendomen från denna
af kyrkomötena tillverkade ortodoxa kristendom, slån då, omedelbart
sedan I läst denna vid hot om eviga helvetesqval åt tron anbefalda
massa af motsägelser, upp en bibel och omläsen der Jesu bergspredikan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
