Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
skarpa, träffande tankar och djupt kända lifserfarenheter synts så
påfallande, att vi betvifla det vår litteratur i det hänseendet har
någon motbild till Malmström, aldraminst bland skalder, som skrifvit
så litet som han.
Då vi nu gå att hvar för sig granska de förnämsta af dessa
sånger, vilja vi för enkelhetens skull i allmänhet, blott med några
få afvikelser, följa den gruppering af desamma, som skalden sjelf
gjort.
Närmast efter den afdelning af skaldens dikter, som bär till
öfverskrift Elegier eller Klagoqväden, af hvilka vi redan lärt känna
de två yppersta, komma de dikter, hvilka han samlat under titeln
»Romanser eller Visor».
Främst bland dessa står i alla hänseenden det sköna stycket,
som bär till öfverskrift: »Hvi suckar det så tungt uti skogen?»
Om någonsin en dikt finnes, som är genomandad afden svenska
naturens vemodsfulla höststämning, så är det denna. Men ej nog
dermed! Hela skapelsens, hela den arma jordens, all kreaturens
suckan låter skalden också blanda sin hviskning i de svenska furu-
skogarnas sus. Den skräck, som diktens lille hjelte känner, den
rysning, som far genom märg och ben på gossen, som lupit vilse
på ljungbevuxna heden, lyfter och stegrar sig derföre till den
känsla, af hvilken en hvar, gammal eller ung, måste fyllas, då han
lyssnat till hvad den förgängliga, fallna verlden bär på sitt, sam-
vete, då han ser henne i den eviga och oförgängliga verldens ljus.
Naturen sjelf är i denna dikt, hvilken klingar likt en alldeles ny
melodi på den gamla medeltida folkdiktens strängar, icke men-
niskans försåtlige fiende, sagans naturandar, de små elfvorna, alf-
varne-, äro icke längre den sinliga förförelsens trollska makter,
utan sucka och längta med menniskan efter oförgängliga gåfvor
såsom sedliga röster ur sjelfva naturens hjerta. All den hedniska
fiendskap mellan menniskan och naturen, på hvilken så mycket af
den katolska medeltidens folkvisdiktning är bygdt, är här upphäfd,
och derföre kan sjelfva elfvadrottningen, som uppenbarar för pilten,
att det är för menniskans skuld, som det suckar så tungt uti
skogen, att det är för menniskans synder och brott, som det far
en dödens rysning genom jordens märg, derföre kan också hon
blifva honom en väckelsens stämma, en ande, som hos honom
fostrar det beslutet, att det aldrig för hans skull skall sucka så
tungt uti skogen.
Sjelfva den vers, på hvars melodiska vågor denna dikt så att
säga gungas fram, är så på en gång ljuft och vemodigt klangfull,
att densamma i sitt slag står alldeles ensam i vår vitterhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
