Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 291
Vi må anföra begynnelsestrofema:
»Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll
Och leker tyst inunder gula linden;
Han ser hur ljusen brinna uti Guds Faders tjäll.
Och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blef lunden uti September-natt.
Dä suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
Och vilsegick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär’ :
»Gud nåde mig, som liten är, om väl jag vore der!»
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbruten sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly.
Och trollena de flyga uppåt norden;
Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk —
Då suckar det så tungt uti skogen.»
Pilten ropar till stjernorna pä himmelen och till blomstren på
marken att få veta, hvi det suckar så tungt uti skogen. Men
stjernorna tego och blomman teg. Det är först ett högre natur-
väsen, elfvadrottningen sjelf, som kan gifva ord och uttryck åt
naturens dofva suckan:
»När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
Och dagens sorl begynner att försvinna,
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna:
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.
Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad;
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
Hvarmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
