Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 293
Att ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm,
Att det är ofta den, som mest behöfver.
Den ene är förnäm och hård, en ann’ förnäm och mild,
En tredje ryser, hjertans god, ändock för qvalets bild:
Ej vet han rätt hvad fattigmannen lider.»
Den tiggaren som är sådan, som måste mättas med något
personligt, men ej finner det pä jorden, för honom är ej vägen
läng till den Gud, »som matar ulfvens barn och vattnar minsta
strå», och i hans famn sjunker derföre den öfvergifne med lefvande
tro, med den tro, som är kärlekens broder:
»Nu vill för den jag bedja först, som tog min sista skärf;
Och somna se’n att vakna upp till bättre dagars värf —
Hos den, som vet, hvad fattigmannen lider.»
Vi vilja nu öfvergå till de dikter, i hvilka Malmström besjungit
qvinnan eller kärleken. De ljufvaste bland dessa, dem, i hvilka ej
blott hans inbillningskraft, utan äfven hans hjerta troligtvis haft
någon del, äro af oss redan kända. Innan vi gå att närmare
skärskåda de yppersta af de öfriga: »Segrarinnan», »Enkan», »Den
öfvergifna», »Brudsmycket» och »Skulden», vilja vi kasta en hastig
blick på arten af dessa hans dikter öfverhufvud. Att Malm-
ström i djupet af sitt hjerta tänkte mycket högt om qvinnan, är
uppenbart. Men han såg också med sin omfattande skarpblick
granneligen det svaga, som ofta bor så tätt intill det starka i
qvinnohjertat. På sina föreläsningar öfver fosterlandets litteratur,
hvilka alltid skola stå oförgätliga för deras minne, som varit nog
lyckliga att få räkna Malmström såsom sin lärare, svängde han
ofta satirens och sarkasmens gissel öfver all den platthet, flärd,
onatur och hjertekyla, som utmärker det stora antal damer, som
sätter sin yppersta berömmelse i sin alltigenom oklanderligt goda
ton. Men än oftare och hellre dröjde han i sin teckning vid det
ljufva, rena och varma hos qvinnan, hvar han mötte det, i skalde-
verket eller i historiens lefvande personer, hvilka han var kallad
att teckna. Genom sina manligt upphöjda åsigter har han i detta
hänseende, liksom i månget annat, utöfvat ett mäktigt och för hela
lifvet beståndande inflytande på den stora åhörareskara, som ej
blott lyssnat på skalden och läraren utan äfven verkligen lefvat sig
in i hans åskådningssätt. Och detta var värdt att dana sig efter.
Malmströms dikter om qvinnan stå på det nogaste i samklang
med de åsigter, vi ofvan visat honom hysa. De som lärt känna
Malmström, om också blott den Malmström, som tedde sig i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
