Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
Då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen.
Haf tack, du elfva-drottning! — det glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der! i månens strimma min rätta stig jag ser;
Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen.»
Närmast denna sköna dikt kommer onekligen i värde »Staf-
karlen». Det är fattigdomens säng, men icke hatets, icke förtviflans,
ej heller blott hungrens och trötthetens. Väl säger stafkarlen:
»Tungt är, när bättre da’r man sett uti sin ålders vår,
Att skyla under tiggarns hatt i nöd sitt gråa hår,
När ingen vet hvad fattigmannen lider.»
Väl ropar han till Gud, i det han erkänner sig hafva brutit mot
den Högstes lagar:
»Mig syndare från hus och hem, från slägt och barn du dref;
Den andre sitter än i ro, der han sin synd bedref,
Och ej han vet, hvad fattigmannen lider.»
Väl utbrister han, nästan i de davidiska botpsalmernas höga ton:
»Hvart skall jag taga vägen? Hvart skall jag usle fly?
För hvem skall jag min bittra nöd beklaga?
Eätt liknar jag ett tröskadt agn, jag liknar höstens sky,
Som himlens vreda vind skall sönderjaga.
Ej fäste åt min trötta fot den hala jord mig gaf,
På eget blod, lik sårad hind, jag halkar till min graf;
Men ingen vet, hvad fattigmannen lider.»
Men det är dock icke kroppens nöd, som är det djupaste och
svåraste af hans lidande. Ty stafkarlen, sådan Malmström ser ho-
nom, har dock äfven en ande, ett hjerta, som hungrar och törstar,
och som ej kan mättas ens af en beta bröd, minst den som delas
honom med hundarna. Derföre kommer också, såsom sjelfva höjd-
punkten uti dikten, den sköna, djupt tänkta strofen:
»Ar intet hjerta öppet? Ar ingen anda varm?
Ack jo; men mest jag klaga kan deröfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
