Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 297
qvinnor, som nu så ofta möter oss, hvilket, efter en ytligt förslösad
ungdom, med osunda lifserfarenheter ocli i glöden af en sent om-
sider kommen »väckelse», tror sig begripa verlden och med predikan
i tid och otid tror sig kunna omvända henne, så kan det ej vara
tvifvelaktigt på hvilken sida vårt bifall stannar. Om dessa tal-
trängda gamla ville lära sig begripa, att lifvet sjelft predikar
mycket mera än deras lallande ord, nämligen ett lif sådant som
denna enkas och ett väsen sådant som hennes! Till ett sådant
väsen kan också skalden tryggt mana de unga att skåda upp,
synnerligast de unga, som ej sjelfva egt en sådan moder.
I »Den öfvergifna» och i »Skulden» har skalden tecknat tvenne
qvinnobilder af skenbart mycket olika slag med de förra. Men i
grunden finnes det mycken likhet, ty båda äro lika väldiga i kärlek
som de förra, ehuru denna kärlek hos den ena är förskjuten, hos
den andra fläckad.
Det är klart att »Den öfvergifna» är ett ämne, svårare än de
flesta att besjunga. All hopplös klagan är i den sedliga verlden
en svaghet; derföre kan densamma ej heller i den poetiska adlas
till någon skönhet. Malmström har sökt undvika denna stötesten
genom att göra de ljufva minnenas lif i det qvalda hjertat och
den varma kärlekens förlåtande sinnelag till diktens hufvudsak. I
denna seger öfver lidelserna, som den öfvergifna vunnit, medan
dock kärleken sjelf aldrig kan utplånas ur hennes bröst, ligger en
verklig och sann skönhet, helst då den svikna har karakter nog
att gömma sitt lidande för sig sjelf:
. »Hur i min själ jag glöder,
Fastän jag synes kall,
Hur i mitt djup jag blöder,
Slätt ingen veta skall :
Sin klagan hviska blott helt tyst
De läppar, som du kysst.»
Om någonsin den grekiska sagans bild om den, som med sitt
blotta vidrörande förvandlade allt till guld, har något motstycke i
verkligheten, så är det i diktens konst. Det kan granneligen
skönjas af Malmströms tvenne dikter »Skulden» och »Brudsmycket».
Deras ämne är det förfärligaste, fallna qvinnors inre lif; men så
mäktigt och i så hög anda har skalden stämt sina toner, att blott
få dikter af hans hand äro på en gång så sköna och af så högt
sedligt värde som dessa. Hjeltinnan i »Skulden» är förförd af den
man hon verkligen älskat, och sedan af honom öfvergifven. Förak-
tad af honom, föraktad af sig sjelf, gör hon sig också snart till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
