Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
föremål för verldens förakt. Så möter hon åter honom, den ende
hon älskat, den hon i sitt hjertas djup ännu och evigt måste älska.
Ty sådan är qvinnans kärlek, der densamma är af det stora slaget;
den håller ut i lif och död, genom oskuld och brott, den är en
liten helgad fridsplats ännu i djupet af den fallnas själ. Af denna
på en gång sköna och hemska sanning har Malmströms dikt upp-
runnit. När derföre den fallna i sin förnedring efter många och
långa år åter möter den ende, hvilken hon aldrig glömt, och hon
af hans åtbörd tror att han med guld vill befria sig från henne,
förekommer hon honom med mild stolthet och säger:
»Ej från mig du kan med guld dig lösa,
Ej det var med guld, som du mig vann.»
Den skuld, hvari han till henne stod, var af annat slag; den
skatt, hon förlorat, kunde han aldrig gifva henne åter. Hon före-
brår honom blott att han kunnat glömma detta, att han ej egde
ett hjerta för hennes lidande:
»Ej en aning har du, hur det svider,
Att i verlden kastas handlöst ut.
Brännmärkt, skymfad, hånad, när man lider;
Skyddlös, hatad, hatande till slut.
Vanvettsgripen mellan fröjders hvimmel,
Dansande på nöjets lina gå,
Och derunder ega hvarken himmel
Eller jord att stödja sig uppå.»
Det är rörande att se huru varmt och djupt Malmström kände
deras lott, som äro de föraktansvärde i fint folks ögon. Men han
visste också granneligen på hvilkendera sidan föraktet i sjelfva
verket borde falla, och han har i åtskilliga af sina dikter ej dolt
det. Det är också ett betecknande drag för arten af Malmströms
sätt att hysa medömkan. Denna stannar nämligen aldrig, som så
mångas, vid utsidan af saken, vid det timliga eländet. Vi hafva
redan sett detta i »Stafkarlen». Ty icke blott den nödstälde utan
äfven den fallna har en ande, som hungrar, något odödligt, som
längtat och trängtat efter en likes förbarmande, efter en annan
menniskas tröstande ord. Aldrig hade något sådant ord ljudat i
den fallnas öra. Hon har rätt att säga:
»Ingen varning i min lek mig störde,
I mitt qval mig följer ingen tröst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
