Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 3()9
Han ej förstod alt vika eller stanna.
Och hindren skärpte blott hans snilles blick.
Ej allom klar var arten af hans snille,
Ej allom kär hans stränga lära var:
Men i en tid af frågor utan svar
Hans styrka var att veta hvad han ville.»
Bland alla minnessångerna sätta vi ingen vid sidan af Win-
gårds om icke Afzelii; ja tilläfventyrs öfvertraffar denna i ett och
annat drag den förra.
Pehr von Afzelius var som bekant den ryktbaraste läkaren
i vårt land under förra hälften af vårt århundrade. För läkaren
är det lika väl som för presten af nöden att vara en verklig per-
sonlighet; ty mången gång torde det väl hända att det förtroende
han förmår väcka är halfva läkemedlet, men förtroende kan na-
turligtvis aldrig väckas af en i sitt slag obetydlig karakter. En
sådan var ej heller Afzelius.
Hinnande lika högt i ålder som i snille och ära hade han
i sin ungdom stått vid Gustaf III:s bår; men lefde derefter i mer
än femtio år och stod till sist nära 83 år gammal såsom det enda
qvarlefvande vitnet från detta kungliga plågoläger. Derföre kunde
Malmström med fog sjunga till den unga studentskara, som stod
vid grafven, der vetenskapens veteran sänkts ner:
»Den gamle sågen I, ack ja, I unga,
Hur bland sin samtids grafvar tyst han skred.
Men ej 1 sågen dessa ögon ljunga,
Ej svadan hörden 1 från denna tunga:
i minnens icke hur den starke stred!»
Men I minnens det, säger han, I gamle, och fosterlandet, som
sett honom kallas till hjelp från fjerran strand. De hade sett:
»Hur trygg han stod, hur klar och hög till sinnes
Med lifvets timglas i sin säkra hand,
Och lärde folket huru seger vinnes
På döden, hemsökt i hans eget land.»
Hur mången gång en varsam hand han vände
Kring lifvets lampa, flämtande och matt!
Hur mången gång en hoppets gryning tände
ilans blotta namn uti förtviflans natt!»
Ty han kunde, såsom Malmström sjunger, i sina siarstunder
ställa sig mellan offret och dess öppna graf. Men skalden ser i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
