Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
Kanske min lefnads kalk är full
Och stannad mina timmars dans.
Kanske jag sofver djupt i mull,
När den går upp i glans.
Men glad jag är, att, fastän sen,
Den morgon Herren gaf
Skall kasta dock ett ljufligt sken
Uppå min glömda graf.»
Härmed halva vi slutat vår öfverblick af skalden Malmströms
dikter. Denna har blifvit vidlyftigare än vi ursprungligen ämnat.
Men det är dels kärleken till en vördad lärares minne, dels skaldens
egen art, hans mångsidighet, som dertill varit orsaken. Tilläfven-
tyrs skulle Malmström, om •lyckligare omständigheter fallit på
hans lott, och hans stora skaldebegåfning i ett lyckligt hemlif fått
utveckla sig, ostörd af penningebekymmer och öfvervägande veten-
skapliga studier, hafva skapat verk af större omfattning och en
mera obruten skönhet: men samma lifvets prosa, som tyngde hans
snilles vingar, lyftes tillika af dem, renades och förädlades, ja
förvandlades till poesi. Deraf kommer det, att Malmströms dikter
äro så sällsynt rika på väl ej torrförståndiga men dock af för-
ståndet ingjutna tankar, på ord och uttalanden öfver snart sagdt
alla lifvets områden; men dessa dock alltid skirade uti skalde-
ingifvelsens eld, stundom kostbara såsom rent guld, alltid utarbetade
med en finhet, som ej finnes på annat än mästarsmide. Malmström
kan liknas vid sandelträdet i Indiens skogar, om hvilket det säges,
att det medelst sin saft öfvergjuter den yxa, som fäller det, med
en vällukt, som aldrig kan utplånas. Så utgjöt också Malmström
så att säga med sitt hjerteblod, diktens renaste doft öfver alla
lifvets förhållanden, till och med öfver dem, hvilkas afsaknad satte
yxan till roten på hans så skönt uppväxande skaldekraft. Der de
fleste i hans ställe skulle hånlett, talte lian med hänförelsens tunga,
och vitnade sålunda utan afsigt att det var Guds kraft, som bodde
i hans hjerta. På många ställen röjer man nästan oförvarandes
såsom perlans skimmer genom vågen den religiös^ stämning, som
fans på djupet af hans väsen, och som helt visst var fången i
arf från hans goda föräldrahem.
Så till exempel i sången vid magisterpromotionen 1842:
»Här stå vi redo till att lefva, dö
Kör all gudomlig rätt, som snillet alstrat
Och häfden ammat upp igenom sekler;
För allt det sanna, som förnuftet vet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
