Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELTS MALMSTRÖM. 317
Jag vet, att aldrig än Försynen svikit
Det folk, hur litet, som ej sjelf sig svek!
Att det, när det för våldet aldrig vikit,
Den dag upplefva fått, då våldet vek.
Så skydde Gud, o Danmarks folk, din ära,
Din frihet, värnad så af hjeltars dygd!
Dig skola sena åldrar vitne bära
Om hvad du stridt och lidit för din bygd,
Välsignelse skall himlen låta regna
Uppå det land, som du försvarat så,
Han skall med alla goda makter hägna,
Skall oförtröttad, evig kärlek egna
De sköna öarna i bölja blå!»
Tanken på Nordens enhet var i Malmströms själ på en gång
så fast som all hans manliga öfvertygelse och så anspråkslös som
alla hans känslor. Han vill ingen tvinga; han vitnar hlott ined
hänförelsens värma om hvad han bar i sitt hjerta. Må den, säger
han, som är kall i hjertat, se med likgiltighet hvad som sker, se
omkring sig döden.
»Men ungdomen det gifvet är att tro
En högre makt, som leder folkens öden,
Hvad deras ande i sin oro vill,
Hvad deras ande i sin oro vill,
Derpå att svara hör en framtid till.
Vi lyda blott, vi profetera icke!
Vi lyda vinken af en inre makt,
Som tidens lösen i vårt hjerta lagt,
Och med förtröstans mod framåt vi blicke.»
Men om än skalden icke kunde profetera, kunde han dock
hoppas, och det gjorde han med hela sitt hjertas värma. Vid
blicken på denna alldeles nya period i de nordiska folkens ut-
veckling, afundslöshetens, broderlighetens och vänskapens tidskifte,
sjunger han ut sitt hopp om en framtid, hvilken han dock alltid
gaf tid att mogna:
»Välan! den morgonrodnad blid,
Den gryning af en annan tid,
Som komma skall med ljus och frid
Och växa till en härlig dag:
Hur ljuf, hur värmande den 1er,
I drömomfladdrad dikt jag ser
Och firar den med harposlag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
