Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - En publicistisk gengångare. Af L. J. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER.
mätte fastna på deras medborgerliga minne — calumniare audacter,
semper aliquid hæret.
Vi skola i det följande med exempel ur sjelfva arbetet styrka
sanningen af föregående karakteristik. ïmellertid bör i fråga om
blandningen af dikt och sanning ett undantag göras för den del af
»memoarerna», som angår författarens enskilda person och öden.
Han synes der hafva hållit sig strängt vid sanningen, stundom
ända till naivitet. Det är egentligen i hvad som rör det offentliga
lifvet, som han gifvit för mycket luft dels åt sina fria fantasier
dels åt en ytterst ensidig uppfattning; dock bör äfven här undantag
göras, om man ock skulle kunna till en viss grad på hans fram-
ställningar i det senare fallet lämpa Tegnérs yttrande i en skrift
imot Hammarsköld att denne hade »meddelat mycket som var nytt
och mycket som var sant, men det var bara skada, att det sanna
var icke nytt och det nya icke sant.»
Hvarföre en författare som i sjelfva boken så oförbehållsamt
tillkännagifvit sig, på titelbladet valt en psevdonym, är egentligen
ej lätt att förklara; men det torde icke vara utan intresse att anföra
en sådan förklaring som vi hört angifvas, nämligen att tit. Hell-
berg genom att för allmänheten presentera sig såsom psevdonymen
»Posthumus», velat gifva en påminnelse om de befattningar, han
haft dels såsom utgifvare af Posttidningen, dels såsom jpostkom-
missarie i Hamburg. En icke oäfven idé, om det skulle vara
grundadt!
Då det nu tillhör oss såsom granskare att något närmare re-
dovisa för här ofvan fälda omdömen, kunna vi ej neka oss nöjet
att till en början ur sjelfva arbetet anföra några prof på arten af
tit. Hellbergs memoarförfattarskap i en viss riktning. Hvad som
till en början synes anmärkningsvärdt, är den i många stycken
rentaf puerila uppfattning författaren lägger i dagen i fråga om
hvad som, bland »händelser efter år 1815», förtjenar bevaras åt
efterverlden. Redan på sidan 2 i första delen berättar författaren
med en minutiös noggranhet om sin far, huru denne, blifven infor-
matör hos en högförnäm herre, »i ett så fint hem fann sig föran-
låten att aflägga ovanan att snusa». »Det stannade», heter det,
»icke vid föresatsen, utan han utförde den verkligen: han stälde
dosan högt uppe på en bokhylla och som han, för att åtkomma
snuset, måste stiga upp på en stol hvar gång han ville taga sig en pris,
uppsköts åtgärden minut för minut, tills han så småningom glömde
begäret». Med lika mycken samvetsgranhet berättar författaren från
sitt eget tredje lefnadsår, då han var mycket sjuk, att vid samma
tid och kanske i samma sjukdom, »då jag haft iglar på bröstet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
