Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - En publicistisk gengångare. Af L. J. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. OKTOBER.
Men för att verka till ett sådant resultat har det icke varit
nog att framställa männen af sitt eget parti i så vacker dager som
“öjligt med undandöljande af deras svagheter; det har äfven varit
nödvändigt att söka ensidigt nedsätta alla dem, som under den
i fråga varande perioden sökte motarbeta godtycket och verka för
rattsgrundsatsernas tillämpning, och hvaraf /inflytandet till ett
battre icke mer kan misskännas. Receptet är enkelt: att upprepa
påståenden, hvilka blifvit vederlagda, och faktiska beskyllningar,
hvilkas osanning är bevisad. Ty härvid måste det ofta inträffa,
att om det allmänna tänkesättets utslag i afseende på sak eller
person hunnit hos samtiden utbilda sig kanhända först efter långa
skriftvexhngar och utredningar under en förfluten tid, men det
partiet, som dervid legat under, efter många år återkommer endast
med upprepande af samma påståenden, döljande hvad som blifvit
sagdt och i allmänhetens domslut erkändt såsom vederläggning, så
kan det å andra sidan vara nödigt att ånyo gå tillbaka till en
temhgen vidlyftig utredning, hvartill ej finnes utrymme eller lägenhet,
for att ådagalägga den motsatta framställningens falskhet. Det
ar detta som äfven i andra länder bragt en stor del af den
så kallade memoarlitteraturen i misskredit, och som ofta nog gjort
det så svårt att åstadkomma en fullt oväldig historia öfver det
som ligger utom refererandet af offentliga handlingar.
p..,. omstandlgteter, vi här påpekat, göra det också omöjligt att
olja författaren till »Ur minnet och dagboken» med motbevisning imot
alla hans mångfaldiga skefva och ensidiga anfall på dem, som till-
hörde den nyare tidens riktning under den period han afhandlar,
och det är en lycka att vederläggningen redan finnes till hands,
skildt understöd, imellanåt måhända var om möjligt, ännu grofkornigare i sina uttryck.
Men uti dess glupskheter sågs likväl imellanåt något humoristiskt, som saknades i
biet. Om Palmblad cirkulerade ock t. ex. en anekdot, att vid ett tillfälle då han,
for att gora ett anfall på en notabilitet af oppositionen i presteståndet, Th—r, så
mycket kraftigare, hade beskylt den senare att hafva vid en bankett i Stockholm
oppuat fönstret och talat till mobben, och någon med anledning häraf sade till P.:
»Men hur kunde bror trycka detta i Tiden, då bror väl visste att det ej var sanning?»
sa hade Palmblad med sin östgötska dialekt skämtande svarat: »Åh, hvad gör dää,
att man roar sig med att skarfva litet? Han kan gerna få ljuga igen på mej, om
an vill.» Vi kunna ej garantera tillförlitligheten af denna anekdot, men väl att
den pa sin tid temligen allmänt cirkulerade, hvilket många ännu lefvande torde minnas.
verhufvud horde Palmblad till dem, som kunde sägas följa valspråket: »Ge och
tala hugg», och derföre i det förra fallet icke var grannlaga om hurudana de hugg,
han gaf, voro beskaffade. Personligen kunde han likväl vara den allra vänligaste mot
dem, hvdka han i skrift angripit på det skarpaste. Detta senare kunna många »sam-
tida» intyga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
