Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - En publicistisk gengångare. Af L. J. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 347
lagan, innan den hann utkomma i bokhandeln, och efter hvad
den tiden sades, hade låtit uppbränna den. Detaljerna af denna
högtidlighet blefvo dock aldrig kända; möjligtvis skulle Posthu-
mus i nästa del kunna upplysa derom. Aftonbladet innehöll vid
ett tillfälle en skämtande berättelse med anledning af ryktet om
denna förbränning, och det blef aldrig imotsagdt. Grefve Gustaf
sjelf förnekade icke, att han föranledt upplagans makulerande,
men ville ej direkt vidkännas autodaféen, utan slog med skämt
bort frågan derom.
Vi hafva redan hunnit så till yttersta gränsen af det utrymme
som i ett häfte af Framtiden kan lemnas åt denna uppsats, att
framställningen om Biets öfriga patroner måste blifva fåordig. Med
afseende på von Beskow upptages således blott följande utdrag af
ett bland hans bref, såsom rätt karakteristiskt. Det var hösten 1841 :
»Åtskilliga klagade öfver att Biet polemiserade för mycket,
men han hade svarat, att i den Straussiska frågan kunde vapnen
ännu svårligen nedläggas». Den 3 Oktober skref han utförligare:
»nära tre veckor återstå, innan sista stegen af Straussergaloppen
tagas, och litet dansas alltid bakefter» (i Biet, minnena etc. första
årg. Rec. anm.). Tiden är alltså tillräcklig att utminutera de fem
artiklar, som finnas och flera, som ytterligare kunna ingå i denna
sak. Nu är stiltje i sjelfva frågan, och att nu utskjuta allt sitt
krut, för att stå tomkändt när sista smällen skall ske, noyq illa
beräknadt. Förrådet bör så användas, att man spar det bästa till
det afgörande ögonblicket.» — — »Många hafva redan läst sig
trötta på Straussiaden.»
Om statsrådet baron Gyllenhaal förekommer endast, kort men
betydelsefullt, att han, »både sedan han utbytt taburetten emot
generaltulldirektörsembetet och äfven dessförinnan, egentligen om-
besörjde hvad andra aflemnat, och äfven var en af penninge-
ombuden i företaget.»
Vi måste nu för denna gång afbryta vår öfversigt af det
föreliggande arbetet, då några sidor i en tidskrift i allt fall
lemna ett mycket otillräckligt utrymme för att anställa en gransk-
ning af en skrift i fem volymer sådan som denna. Måhända skall
fortsättning komma i en följande uppsats, i fall det här framlagda
icke skulle tröttat läsaren. Men med afseende på de mindre blida
omdömen om författarens sätt att berätta, hvartill recensenten
imellanåt funnit sig föranlåten, torde rättvisan fordra, att till slut
äfven meddela något som försatt honom i villrådighet, huru-
vida icke författarens omdömen i allmänhet möjligen tillkommit
bona fide. Det är nämligen ett utdrag af företalet till femte delen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
