Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ REUTER. 397
hvars förädlande element är tecknarens öfverallt genomlysande
skalkaktighet och hjertliga godmodighet.
Fortfarande bosatt i Treptow hade Reuter 1855 fullbordat sin
Heis’ nah Heiligen (resan till Belgien), en »poetisk berättelse» på
lägtysk dialikt, i hvilken han med flödande humor förtäljer de
pomerska bondgubbarne Swarts och Witts äfventyr under en till-
ämnad och äfven påbörjad färd till Belgien, dit sönerna Fritz och
Corl skulle fraktas för att förvärfva insigter i det högre landtbru-
ket. Efter mångahanda öden, nästan utan undantag af vedervär-
dig natur, slutar äfventyret dermed, att gubbarne, som i Berlin
bland annat fått skåda »konungen af Portugal» och göra åtskillig,
mindre angenäm bekantskap med storstadslifvets skuggsidor, med
sina söner Corl och Fritz vände åter hem till sitt land igen, der
under tiden allt fogat sig så väl att Fritz, berättelsens ena lyriska,
något undanskymda hufvudperson, fick gifta sig med den andra,
klockarens »Diirben», som lyckats rädda gumman Swarts ur faran
att drunkna i en bäck och dermed åstadkommit ett radikalt om-
slag till sin fördel i hennes förut gensträfviga sinne. Af denna
redogörelse i allra största korthet för berättelsens innehåll kan
man lätteligen sluta att det komiska elementet förbehållit sig brors-
lotten. Så är också förhållandet. Väl har Reuter också härefter
sin sedvana låtit skämtets och humorns yppiga rankor sjelfsvål-
digt slingra sig kring det smäckra spjälverket af en ungdomlig
kärlekshandel, väl har han med nödtorftig utförlighet tecknat bil-
den af den väna klockardottren och, efter vår uppfattning, med
konstförståndig hand på dimfiguren Fritz, älskaren, »fårhufvudet»,
af hvilken först något skulle göras, bestått just så mycket färg
denne tål vid; men allt detta utgör dock blott en underordnad
om än väsentlig, intresset vidmakthållande del af det hela. Huf-
vudsak är den muntra skildringen af de tvärsäkre, med verlden
och dess seder obekante bondgubbarnes besatta missöden under
resan, deras slagsmål med vagabonderande musikanter, deras komiska
fåfänga, deras mellan uppskrufvadt sjelfförtroende och otymplig
osäkerhet vexlande sätt att bete sig gent imot för dem främmande
folk och förhållanden, deras oändligt naiva uppfattning af en mängd
ting, som de förut icke sett och lärt känna o. s. v. Hvem 1er icke
godt i sitt sinne åt sådana drag, som mor Swarts idé att låta
skrifva af sin mans respass, infatta det i glas och förgyld ram,
hänga upp det öfver dörren och på så sätt skaffa sig ett »Purterett»
af sin digre, rödhårige, trubbnosige, gråögde, fräknige och för öf-
rigt i synen svagt babianfärgade käre herre och husbonde? Hvem
kan med likgiltighet närvara vid Corl Witts toilett, der han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
