Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fritz Reuter. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
stående pä bordet framför spegeln, ståtligt bestöflad och iförd
sina gula skinnbyxor, med blanksmörja ger nödig färg och glans
åt sitt skägg, sedan han förut med talg insmort sin yppiga lin-
peruk? Hvem instämmer icke med major Voss i ändlöst skratt,
då gubben Witt förtäljer huruledes han, som var med anno 1814,
af sina kompanikamrater framskickades till sagde major med en
anhållan att få — »plundra en smula»? Om det varit i fiendeland,
hade det vara mindre att skratta åt; men nu befunno sig de he-
derlige landtvärnsmännen händelsevis midt i sitt eget goda hertig-
döme, i det lilla Wittenborg, ett par mil från Swerin, der de nyss
förut roat sig med att klappa om hvarandra så grundligt att »blod
flöt i rännstenarne». Hvem drar ej på mun åt Corl Witt, då han,
som för första gången färdas på jernväg, vid första anhalt-statio-
nen stiger ur för att undersöka, hur det förhåller sig med loko-
motivet, om man icke »skaffar in en ny märr i kofferten»? Hela
berättelsen öfverflödar af dylika drag.
Om i »Resan till Beiligen» det glada utgör hufvudelementet,
så är detta ingalunda förhållandet med den två år senare, 1857,
utgifna poetiska berättelsen »Kein Hüsung» (Hemlös), hvilken i
sjelfva verket är en tendensskrift, den enda af detta slag vi hittills
ega af Reuters hand. Det är en alltigenom sorglig historia. En
dräng på ett adeligt gods har förälskat sig i dottren till en gam-
mal torpare på samma egendom. Denna kärleksförbindelse har
haft den icke ovanliga följden att den vackra Mari, om det
unga paret ej till hösten kan få »Hüsung», d. v. s. fast bostad,
skall blifva moder, innan presten i den heliga kyrkans namn hunnit
göra henne till Johans lagliga maka. Förgäfves vänder sig den
unge mannen åt alla håll för att vinna en fristad. Af sin egen
husbonde tillbakavisas han med skymf och hån, då denne får höra
att Mari är den tillämnade bruden. Skälet till detta afslag får
Johan sedan veta af sin älskade: godsegaren hatar henne, derför
att hon icke »velat gå hans önskningar till mötes.» Ytterligare
retad häraf, växer tjenarens förbittring till sin höjd, då hans herre
låter Maris gamle far dö i brist på läkarvård, oaktadt samtidigt
en »doktor» i sporrstreck blifvit hemtad för en af den ädle herrns
hästar. En ordvexling uppstår i stallet, Johan använder ett språk,
vid hvilket den meklenburgske junkern är alldeles ovan, kallar
honom »menniskoskinnare», får ett slag af ridpiskan öfver ansigtet
och stöter som svar på detta genmäle en grep i bröstet på sin
husbonde, hvilken faller död på stället. Johan flyr och lyckas
komma undan till Amerika. Mari föder en son till verlden, drifs
med honom ut ur den gamla fädernehyddan, vandrar öfvergifven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
