Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
Den äldre Eddan berättar intet om Åslög. Dock skola denna
Eddas störste hjelte och största hjeltinna, Sigurd Fåfnesbane och
Brynhild, vara hennes föräldrar. Hon är bandet mellan den heroiska
och den historiska tiden. Hennes fosterfader — här en bild af
Island — gömmer henne i en harpa med mänga dyrbara skatter.
Han mördas af vinningslystna menniskor, som sönderslå harpan
och finna flickan. I hyddan växer hon upp, förnedrad till träl-
qvinna. Omsider kommer Ragnar Lodbrok. Han har blick för
hennes skönhet och dygd; hon upptäcker för honom sin börd och
blir hans drottning.
Sista delen af den förutsägelse, som sagan innebär, har ännu
icke fullständigt gått i fullbordan, ty Nordens anda med Ragnars
säkra öga har icke riktigt åter vaknat. Den nya Norden är ännu
sömndrucket efter så många utländska »drottningars» famntag.
Hvar och en, som vill utbilda sig till sann personlighet, måste
minnas sin forntid. Detta gäller om folket lika väl som om den
enskilda menniskan. Folkets forntid är dess historia: urtiden är
dess barndom, medeltiden dess ungdom, och den nya tiden är för
hvarje lifskraftigt folk dess mandoms ålder. Men förlorar folket
blicken för sin barndoms och sin ungdoms andliga innehåll, — då
tappar det i och med detsamma sammanhanget i sitt inre lif, men
sammanhang är vilkoret för den harmoniska utvecklingen till sann
personlighet.
Folket i Norden har en gång varit nära att tappa bort den
lifvets tråd, som binder forntid till nutid och genom sin riktning
visar in i sjelfva framtiden, den Ariadnetråd, utan hvilken fram-
tidens labyrint är höljd i den mörkaste, stjernlösa natt. Folket i
Norden har ännu icke ånyo satt sig i besittning af detta säkra
ledband, så fast, som det är nödvändigt för färden in i den okända
framtiden. Folket i Norden är ännu stadt på »återgången till
sig sjelf.»
Vi skola i det följande se huru tråden gått förlorad, huru
denna förlust upptäcktes, och huru folket började den i fråga
varande återgången för att taga upp det tappade. Vi, som stå
»vid början af slutet», skola genom en sådan återblick hemta nya
krafter till att gå framåt. Ty historien, forntidens saga, är ett
ljus, som, stäldt i nutiden, kastar sitt sken in i framtiden. Och
de äldsta minnena, forntidens historia, måste vara grundstenen, när
vi i nutiden vilja gifva åt framtidens bygnad dess säkraste fotfäste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
