Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNMINNENAS ÅTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 447
Missförstånd af kristendomen — ingalunda kristendomen sjelf
bör nämnas först bland orsakerna till att de’nordiska fornminnena
skymdes bort för folkets blick under den senare medeltiden. Sjelfva
kristendomen är på intet vis fiendtlig imot det ursprungligt mensk-
liga eller sant personliga, vare sig hos den enskilde eller hos ett
helt folk. Tvärtom kan det med skäl sägas att kristendomens
egentliga grundtanke är just tanken om den i högsta mening sant
menskliga personligheten, hvilken blifvit för oss förebildligt fram-
stäld uti Kristi med Gud och menskligheten lika innerligt förenade
person. Allt som främjar utvecklingen af det rent och sant mensk-
liga och derigenom förer oss närmare till det gudomliga, är der-
före till sitt väsen nära befryndadt med det kristliga. Men det
är ett allmänt och alltid ånyo upprepadt fel af dem, som bringa
de stora verldsomskapande idéerna in i folken, att de i sin blinda
ifver ofta vilja uppgräfva och bortkasta den jord, som endast skulle
beredas till att imottaga det nya utsädet. På detta sätt går mycket
godt till spillo; och så gick det också vid kristendomens införande
i Norden. Att utrota allt, som kunde återkalla hednatiden i fol-
kets hågkomst, bief en förtjenstfull handling, ja af det ofolkliga
latinska presterskapet, som snart fick äfven statens roder i sin hand,
ålagdt såsom en helig pligt. Samma missförstånd rådde, när kato-
licismen flera århundraden senare måste vika för reformationen.
Också denna uppträdde fiendtligt mot t. ex. sagoläsningen på Is-
land; i det öfriga Norden voro sagorna glömda. Vi veta äfven
huru de reformatorer, hvilka vi eljest äro så mycken tack skyldige,
föraktade och skymfade folkvisorna, i hvilka en eller annan af forn-
tidens sägner dock fans qvar, om än mycket ombildad 1).
Modersmålets försämring var en naturlig följd deraf, att kri-
stendomens sanningar icke blefvo tillräckligt öfversatta påmoders-
’) Detta missförstånd, som om det kristliga och det folkliga, det religiösa och
det nationela vore oförenliga, fortfarer intill våra dagar.
Af den pietistiske danske konungen Kristian VI finnes en »Anordning om Huus-
tugt for at befordre en levende Guds kundskab og sand Gudsfrygts 0velse» (d. 3 Juni
1746), hvaruti isländarne äro »alvorligen at paaminde under Straf at vogte sig for ...
forfængelige Historier eller saa kaldede Sögur og letfærdige Digte eller Rime, som ikke
sömmer sig en Christen, og hvorved den heilig Aand bedröves.».
I sin förtjenstfulla svenska litteraturhistoria kan t. o. m. en P. Wieselgren (1831)
icke afhålla sig från att göra utfall imot den hyllning, som man på senare tider visar
den alltför länge tillbakasatta fornnordiska litteraturen. Vid omtalandetiafaBarnekows
konungskhet (1612), som icke varit tillräckligt uppmärksammad, heter det således:
»Man håller sig för mycket till den isländska sagans hjellar» (Sv. Sk. Lit. III, 218).
Liknande prof på den sjukliga pietismens och den torrt förståndsmessiga ortodoxismens
likgiltighet för eller t. o. m. afvoghet mot det folkliga och nationela saknas ej, heller
på allra senaste tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
