Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Prestläran och den fria forskningen. 1. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
Strax i början af det adertonde århundradet inträffade hvad
man skulle kunna benämna ett andligt uppvaknande öfver nästan
hela Europa. Hågen för sjelfständig undersökning och forskning
trädde med nyfödd kraft i dagen; på alla håll rustade sig vetgi-
righeten till upptäcktsresor inom dittills okända områden. Det
tycktes som stode inan vid slutet af en långvarig natt. Ljus bröt
fram, der mörkret förut varit rådande; urgamla trosartiklars san-
ning sattes plötsligt i fråga; allestädes höjde tviflet sitt hufvud
med fordran på bevis såsom det oeftergifliga vilkoret för vissheten.
Kunskapsbegäret, lydande blott sin egen lag, ville ej längre låta
sig nöjas med den makliga auktoritetstron. Man sökte begripa
företeelserna genom att gå tillbaka till deras yttersta grund och
troslärornas giltighet gjordes beroende af deras öfverensstämmelse
med förnuftet. En tid bortåt var detta nya tänkesätt endast att
påträffa bland de mest bildade, men snart spred det sig och fram-
trängde, uti de länder som gingo i spetsen för rörelsen, till alla
samhällsklasser.
Härmed var signalen gifven till den i våra dagar med häftighet
åter upptagna, för mensklighetens framåtskridande och välfärd
ojemförligt betydelsefulla strid, som, med afseende på de stridandes
syften och sinnesart, rätteligen kan betecknas såsom en enviges-
kamp mellan prestläran och den fria forskningen. — När mot slutet
af femte århundradet det romerska väldet störtade tillsamman,
följde, som bekant är, en lång tidrymd af mörker och okunnighet,
då hög och låg var fången i de gröfsta fördomar och vidskepelser.
Under denna period, som med fog blifvit benämd historiens natt,
var presterskapet i besittning af ett oinskränkt herravälde. Genom
den makt öfver samvetena, de vetat förskaffa sig, styrde presterna
såväl furstarne som folken; de åtnjöto anseende såsom män af
djup lärdom, emedan de allena kunde läsa och skrifva samt
emedan de togo vara på legenderna om trosvitnen och helgon,
hvilka i mängdens tycke öfverflödade af en gudomlig vishets lär-
domar. Presterna voro under denna tidrymd de ende som åtmin-
stone i någon mån tillgodosågo det teoretiska intressets fordringar,
hvarigenom deras myndighet i visst afseende blef till gagn för de
utaf dem förtryckta folken. Men när det i fråga varande uppvak-
nandet egde rum, när förnuftet blef upproriskt mot dogmtron,
ändrade presterskapet oförtöfvadt sin hållning. Kyrkans män voro
vänligt stämda mot tänkandet och vetenskapen, så länge tänkandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
