Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Prestläran och den fria forskningen. 1. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 477
åtrå efter sjelfförvärfvad insigt och upplysning. Så skedde imel-
lertid ej. Tidehvarfven förflöto; den ena generationen följde på
den andra; det adertonde århundradet gick förbi, det nittonde kom,
men den skottska nationen gaf intet lifstecken ifrån sig. Öfver
densamma hvilade ännu medeltidens dimmiga natt. Under det att
andra nationer lösgjorde sig från den gamla öfvertron, fortfor detta
besynnerliga folk att rufva öfver sina vidskepelser. För närvarande
är vidskepelsen visserligen stadd på återtåg äfven i Skotland; men
ytterst långsamt, och tid efter annan synes en reaktion på väg att
inträda. I alla andra länder, der bildningens spridning gått hand
i hand med handelns och industriens uppblomstring, har resultatet
blifvit en förminskning af presterskapets makt samt i följd deraf
en förminskning af vidskepelsens inflytande. Men det för Skotland
egendomliga är att det intellektuela och industriela framåtskridandet
fortgått derstädes, utan att göra intrång på presterskapets myn-
dighet. En i sanning anmärkningsvärd företeelse! Skotland, de
företagsamma köpmännens, de sluga och mångförfarna fabriks-
idkarnes, de duktiga handtverkarnes land, som derjemte fostrat
oförfärade tänkare, sådana som George Buchanan, David Hume
och Adam Smith — detta land hålles i träldom utaf en hop bul-
lersamma och okunniga predikanter, hvilka husera derstädes såsom
dem lyster. Ett i många hänseenden högt bildadt folk, som hyser
upplysta tänkesätt i politiska frågor, röjer i alla religiösa angelä-
genheter en trånghet i åsigter, hetsighet och lust att förfölja olika
tänkande,., som visar att protestantismen, hvaraf de skryta, till-
skyndat dem föga godt, då den ej förmått frigöra dem från de
fördomar, som gjort att sjelfva uttrycket »skottsk kyrklighet» blifvit
ett slags öknamn och ett ämne för åtlöje fjerran och när!
»Jag skall nu», fortsätter Buckle, »söka förklara huru dessa
förhållanden uppstodo och huru sådana skenbara motsägelser kunna
förlikas. Att de kunna förlikas, och att motsägelsen således endast
är skenbar, icke verklig, skall genast medgifvas af hvar och en,
grunda sig, icke på uppsåtets och viljans riktning mot det goda, utan på bekännelsen
att tnenniskan Jesus tillika var Gud — det finnes då iugen eländets afgrund, hvartill
en sådan lära ej kan föra. »De grundbegrepp om rätt och orätt, som af skaparen
nedlagts i hvarje menniskohjerta, hafva då», skrifver Lecky, »blifvit utplånade och
samvetets röst har tvungits till tystuad.» Detta är orsaken hvarföre prestläran måste
rödjas ur vägen, såvida kristendomen skall blifva beståndande.
Leckys arbete har i utlandet väckt stor uppmärksamhet; i Tyskland har man
velat tillmäta det en lika epokgörande betydelse som på sin tid Gibbons-namnkunniga
verk. Författaren, ännu en ung man (Lecky är född 1838), har i ett senare arbete
{History of European Morals, 1869) fortsatt den kulturhistoriska argumentationen mot
prestläran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
