Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, november - Prestläran och den fria forskningen. 1. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER.
är det lärorikt att taga i betraktande den skottska nationens
religiösa tillstånd under det sjuttonde och adertonde århundradet.
Man skulle hafva kunnat föreställa sig, yttrar Buckle, att
äfven Skotland tog del i den omnämda rörelsen, som tände folkens
dylik invändning vitnar om oförmåga att fatta den tro, hvaraf hon för egen del är
genomträngd. »Hvilka lidanden, af dem hvarmed menniskor mäkta hemsöka hvarandra,
äro väl jemförliga med de eviga qval, som vänta dem, hvilka omfatta kätterska läror?
Huru kan väl mensklig dygd mana till skousamhet, när en villfarelse, ett misstag
bestraffas af den Allsmäktige såsom ett det skändligaste brott? Ar man berättigad att
i nödfall döda en vansinnig, för att hindra honom från att mörda ett stort antal men-
niskor, huru mycket angelägnare är det ej då att till hvad pris som helst göra irrlä-
raren oskadlig, han, som vållar sina offers väl ej lekamliga, men andliga och eviga
död?» Så ungefär — menar Lecky — résonnera »renlärighetens» målsmän, öppet eller
i tysthet, och i detta stycke bevisa de, — när helst de hafva makt dertill — sin tro
med sina gerningar. Vår författare lemnar en öfversigt utaf den ortodoxa kyrkans
kättarejagter i äldre och nyare tider, påminner om några af kyrkofädernas — bland
dem Augustinus — apologier för våldsåtgärderna mot de affällise samt om en senare
tids lagstiftning i samma anda. Romarekyrkan, vorden en makt i samhället, represen-
terade den hänsynslösa reaktionen. Alla hennes bemödanden ginge ut på att förhindra
kunskapernas spridning och att släcka frihetens låga i blod. Ar 1208 inrättade påfven
Innocentius III inqvisitionen. 1209 började de Montfort singlandet af Albigenserna.
1215 uppfordrade det fjerde Lateranska konciliet alla regenter att edligen förpligtiga
sig till kättarnes aflifvande, så ofta de fingo dem i sitt våld. Längre fram i tiden
följde Bartholomæi-natten i Frankrike, »blodiga Marias» protestantförföljelser i England,
religionskrigen i Nederländerna, trettioåriga kriget i Tyskland o. s. v. Att romare-
kyrkan utgjutit mera oskyldigt blod än någon annan verldshistorisk institution, är ett
obestridligt faktum. Mer än 31,000 personer brändes af inqvisitionen ensamt i Spanien;
omkring 300,000 dömdes till lindrigare straff; 50,000 personer aflifvades för religions-
orsaker i Nederländerna under Carl V:s regering, och ungefär halfva detta antal under
hans sons. Men äfven inom den protestantiska kyrkan har religionsförföljelsens grund-
sats ofta och högljudt förkunnats. Luther sjelf bekände sig till densamma, Calvin,
Beza, Jurieu skrefvo afhandlingar för att bevisa dess rättmätighet, Knox sökte ur det
gamla testamentet ådagalägga nödvändigheten af kättarnes dödande, och när Calvin
låtit bränna Michael Servetus på grund af dennes åsigter rörande trinitetsdogmen, fick
han härföre mottaga varma lyckönskningar af den milde Melanchton. Den protestan-
tiska ortodoxitmen är till sitt väsen nästan ännu mera hätskt ofördragsam än den
katolska. Derhän har det kommit, att äfven protestantismen i sin ortodoxa form blifvit
en misstänksamhetens, hatets och våldets religion, ovärdig att uppkallas efter Honom,
som yttrade: »Deraf skola alla förstå att I ären mina lärjungar, att I älsken hvarandra
inbördes.»
Förklaringsgrunden till kyrkans här antydda urartande från sin bestämmelse finner
Lecky, liksom Buckle uti det all sann religiositet undergräfvande inflytandet af den ur
dogmtron alstrade fanatismen. Han uppställer, såsom ett resultat af den kyrkohisto-
riska betraktelsen, den satsen, att en trosbekännelses sedliga och religiösa värde blir
obetydligare, i samma mån dess dogmatiska sida starkare betonas. Ju ifrigare »renlä-
righeten» inskärpes såsom det religiösa lifvets A och O, desto hastigare omintetgöras
den kristna fördragsamheten, kärleken och friden. Antagom, att konfessionalismen
verkligen en gång lyckades öfvertyga menniskorna om att deras salighetshopp bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
