Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
hvarandra, dâ riktigheten af dittills godkända lagar för samhällets
organisering pä fullt allvar började betviflas, då tillfredsställelsen
öfver en mängd fäderneärfda förhållanden började förefalla hvarje
tänkande menniska ovärdig. Under sådana intryck mognade Dickens
och fann som sin kallelse att lägga i dagen de maktegande klas-
sernas högmod och egennytta, vådan af aristokratisk författning
och penningvälde, och med ett ord allt det sociala elände, som han
såg utbredt i det skenbart så lyckliga konungariket. Man må höra
hans egen direkt uttalade trosbekännelse i förordet till romanen
»Dombey & Son», hvilken, såsom titeln antyder, har köpmannaverl-
den till sitt föremål och med skärpa gisslar våra dagars penninge-
aristokrati och fanatiska mammonstjenst med deraf följande hög-
mod och hjertlösa egennytta. »Det vore mången gång mödan värdt»,
heter det här, »att säga hvad natur är, och om icke, med vårt för-
vridna sociala lif, det att vara onaturlig är naturligt. Det gifves i
vår omgifning så många onaturliga och likväl i sin onaturlighet
så naturliga saker. Följen en själasörjare eller en läkare, som
tränger in i en aflägsen stadsdels mörka qvarter, sen er om i en
verld full af ohyggliga ting — millioner odödliga varelser veta ej
af något annat här på jorden — vid hvilkas blotta nämnande den
fina menskligheten ryser och läspar: jag tror det ej! Inandens
den tjocka luften, förpestad med all orenlighet som förgiftar helsa
och lif; låt hvarje fysiskt sinne, som blifvit vårt slägte skänkt till
njutning och lycka, fyllas af äckel och blifva ett organ genom
hvilket blott inströmmar sjukdom och död. Förgäfves försöken I
att tänka en enda planta, som skulle kunna trifvas i denna stin-
kande jordmån. Och der hvilar ett sjukt barn, jämrande öfver
sin syndfullhet, jämrande öfver att redan hafva kommit så långt
bort från himlen — men tänken också en smula derpå, att det är
afladt, födt och uppfostradt i helvetet. Enligt uppgift af fysici,
skulle de skadliga beståndsdelar, hvilka uppstiga af förskämd luft,
så vida de vore synliga, i ett tjockt svart moln vältra sig fram
från sådana ställen, för att förgifta äfven friskare stadsdelar;
men om den enligt naturens eviga lagar från detta elände oskilj-
aktiga sedliga pestsmittan vore synligt märkbar, huru fruktans-
värd vore icke denna anblick! O, måtte en god genius med
mera mäktig och välgörande hand, än den halte djefvulen i fabeln,
lyfta taken af husen och visa ett kristligt folk, hvilka nattliga ge-
stalter utträda midt ur dess boningar och bilda ett följe åt förin-
telsens engel! blott en enda natt, för att se de bleka fantomer,
hvilka uppstiga ur den tjocka och tunga luften, der brott och feb-
rar kämpa med hvarandra, och hvilka utströ den fruktansvärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
