Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Norsk folkdikt och folkvidskepelse. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 533
nyare tidens åskådningssätt har icke hunnit lika högt upp ännu.
Fjällen med sina fallande forsar och sina dunkla klyftor stå lika
underfylda för inbillningskraften ännu som i forna dagar, och
naturens hemskhet håller lifvet qvar i de gamla sägnerna om
trolldom, bergtagning, korstecknets frälsande kraft m. m. dylikt.
Deruppe i fjällen kan man säga att hvarken hedendomen eller
medeltiden ännu tagit slut. Man lefver på en gång i alla tids-
åldrarna.
Men högt ofvan om de säterbeströdda fjälldalarne med deras
doftande björklier och blomstrande betesmarker, lyfta sig de ännu
mycket ödsligare och hemskare högfjällen. Det begynner att
blifva för högt för boskapen, det finnes ej längre någon ved för
säterstugans brasa, blott hästarna klättra ibland upp till gränserna
af de höjder, der den vilda renen tätt vid den eviga isens och
snöns rand lefver af lafvar och af den läckra, saftiga renblomman
(Ranuncuhis glacialis). Bland menniskor är det endast den van-
drande turisten och renjägaren, som har något att beställa så
högt uppe. Men för dem äro dessa högfjäll ett verkligt paradis
på jorden. Man läse blott Asbjornsens »Rendyrsjagt ved Ron-
derne»1). En friskare naturskildring är ej gerna tänkbar. Vi
räkna målningen af solnedgången i detta stycke till något af det
i sitt slag skönaste, vi veta skrifvet på nordiskt tungomål. Till
denna lyriska grundstämning sällar sig sedan dels skildringen af
en pågående jagt, dels de öfvermåttan vidunderliga berättelserna
om än märkvärdigare jagter och äfventyr, hvilka uppdukas sedan
man mot natten kommit under tak i jägarens trånga stenhydda,
der något hvar får träda ut fotterna genom dörren, om han riktigt
viil sträcka på sig. Vi hafva gästat några dylika »fjällpalatser»
uppe i trakterna kring sjön Gjendin, och kunna godt förstå den
ädle »Sir Johns» känslor, då han, fåfängt sökande att resa sig i
hela sin engelska längd, slår hufvudet i taket och får sitt fina
anlete nersotadt.
Men äfven i denna trånga koja bygger fantasien sina jätte-
verldar. Der verkligheten är så trång och liten, skapar renjägarens
inbillning helt enkelt en ny verklighet. Såsom i historien om
»Ola Storbækkjen», som blef »intagen» på så sätt, att en man med
två förgyllda bo’ckhorn stångade till honom, hvarpå Olaf slog igen,
och ånyo blef stångad, tills han visste af intet, utan »det bar lukt
ned med dem begge To.» Der kom han in i stora salar, lysande
’) Den stora högfjällsgruppen, som; belägen mellan Gudbrandsdalen och Öster-
dalen, synes ända till Jotunfjällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
