Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
egnade menige man nästan hela sin tid åt s. k. andaktsöfningar.
Predikningarna voro så långa och så talrika, att de togo i anspråk
åhörarnes alla lediga stunder, men det oaktadt tröttnade folket
aldrig vid dem. Då en predikant en gång kommit upp i predik-
stolen, fanns ingen annan gräns för hans talträngdhet än hans
lungors styrka. Enär han alltid kunde räkna på en tålig och
vördnadsfull åhörareskara, fortsatte han att tala så länge han för-
mådde. Predikade han två timmar utan uppehåll, ansågs han
för en god själaherde, som nitälskade för sin hjords välfärd; en
och annan predikant hade uppdrifvit sin färdighet ända derhän,
att han kunde tala fem eller sex timmar utan afbrott. Då likväl
dylika kraftprof naturligtvis hörde till undantagen, var man be-
tänkt på en utväg att tillfredsställa folkets nästan omättliga begär
att höra predikningar. Vid högtidliga tillfällen infunno sig flera
prester i samma kyrka, på det att när den förste hunnit blifva
uttröttad, en annan skulle aflösa honom i predikstolen, denne i sin
ordning efterföljas af en tredje, o. s. v.; åhörarnes tålamod bestod
hvarje prof. Till sin själasörjare blickade församlingen upp som
till en gud; för att höra en uppburen predikant företog man sig
ofta långa vandringar och försakade både föda och hvila. Ej
sällan räckte gudstjensten i tio timmar; i en af Edinburghs kyrkor
hällos år 1670 trettio predikningar hvarje vecka. Folket fann en
njutning i de mest ansträngande andaktsöfningar. Angående dessa
berättas från år 1653 följande: på Onsdagen fastade man och
åhörde predikningar i åtta timmar; på Lördagen höllos två eller
tre predikningar; Söndagen var predikningarnas antal så stort, att
församlingen stannade i kyrkan mer än tolf timmar; på Måndagen
höllos ytterligare tre eller fyra predikningar såsom tacksägelser
för det »guds ord», man fått höra under de föregående dagarna1).
’) Forna tidehvarfs åtrå eller, så att säga, glupskhet efter många och långa
predikningar fortlefver i måttfullare former hos den nuvarande skotska nationen,
hvilken, som bekant, är en nation af outtröttliga kyrkogångare. En författare i
Westminster Reviev) (Juli 1871), som skildrat Religious Life and Tendencies in Scot-
land, yttrar härom: »Af alla de sociala fakta, som ådraga sig en vanlig engelsmans
uppmärksamhet i Skotland, är intet så i ögonen fallande som den starka ecklesiastika
(ty religiös kan den näppeligen benämnas) nitälskan hos befolkningen rundt omkring
honom. Denna nitälskan träder i dagen på mångfaldiga besynnerliga sätt. I våra
dagar, och i trots af Buckle, äro kyrkorna öfver hela Skotland alldeles fylda af
åhörare.––––Det anses vitna om en ytterlig vanvördnad för det heliga att icke alls
besöka kyrkan; den som endast bevistar en gudstjenst, betraktas med stor misstänk-
samhet, och kännetecknet på en väl uppfostrad ung man är att han infinner sig vid
alla tre gudstjensterna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
