Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 541
En så beskaffad religiös lystnad i förening med ett så outtöm-
ligt tålamod, röja ett i sitt slag alldeles egendomligt själstillstånd
hos nationen, som är utan motsvarighet i något annat civiliséradt
lands historia. Folkets begär att höra hvad helst presterna hade
att förkunna var i sjelfva verket en ganska smickrande hyllning
åt de sistnämde, såsom innebärande ett erkännande att presterna
voro i besittning af en högre vishet och insigt än deras mindre
lyckligt utrustade landsmän. Det kan då ej synas oväntadt att
presterskapet, som aldrig någonsin utmärkt sig genom ödmjukhet
eller brist på sjelfförtroende, under så högligen gynsamma omstän-
digheter sökte tillvälla sig en ännu större makt, än den man fri-
villigt inrymt åt detsamma.
För att bringa’ makten i sina händer använde presterna ett
mycket enkelt sätt att gå till väga. I hvarje församling utvalde
pastorn ett visst antal lekmän, på hvilka han kunde lita och hvilka,
under namn af »de äldste», skulle vara hans rådgifvare och handt-
langare. De utgjorde det s. k. kyrkorådet och detta lilla kotteri,
som vakade öfver att de från predikstolen utfärdade påbuden åt-
lyddes, blef, i följd af folkets vidskepliga vördnad för hvad som
egde gemenskap med det presterliga, mäktigare än någon borgerlig
domstol. Med deras tillhjelp blef presten allrådande. Hvar och
en som djerfdes visa honom olydnad, utstöttes ur församlingen,
beröfvades sin egendom och ansågs hemfallen åt den eviga fördö-
melsen. Mot sådana vapen var, i ett sådant samhällstillstånd,
motstånd rentaf omöjligt. Presternas redskap, de äldste, påträffades
öfver allt; de inträngde i familjerna såsom kunskapare och blandade
sig såvidt möjligt i hvar och ens enskilda angelägenheter. Dess-
utom höllos särskildt för detta ändamål anstälda spioner, som
skulle sörja för att allting kom till presternas kännedom. Ej blott
gatorna utan äfven privata bostäder ransakades för att utröna
huruvida någon försummat infinna sig till gudstjensten i kyrkan.
Utan prestens samtycke vågade ingen inträda i tjenst vare sig i
staden eller på landet; att med bristande vördnad tala om en
prest var en svår förbrytelse, att hysa en annan åsigt än hans var
ett kätteri, till och med att gå förbi honom på gatan utan att
helsa bestraffades som ett brott. Hans namn var heligt och fick
ej nämnas i oträngdt mål. Till värnande om dess anseende påbjöd
en kyrkoförsamling, år 1642, att en prests namn ej finge nämnas
i någon tidning, såvida ej den helige mannen sjelf gifvit sitt sam-
tycke dertill.
Presterna sjelfve gjorde allt för att vidmakthålla en villfarelse,
hvaråf de drogo så mycken fördel. De intalade sina åhörare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
