Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Prestläran och den fria forskningen. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
Äfven i vårt fädernesland och i hela Norden skall i en snar
framtid vidskepelsens gamla välde fullständigt besegras och tillintet-
göras af den nya tidens, den nya religiösa verldsåskådningens
ljusbringande genius. Att tvifla härpå vore att misströsta om det,
som bör utgöra det vissaste af allt för de ideala makternas tje-
nare: det sannas och godas slutliga seger öfver lögnen och ond-
skan, Guds rikes tillkomst bland menskligheten. Men tvitlet vore
oberättigadt äfven ur en annan synpunkt: det skulle innebära ett
förbiseende af klara och talrika faktas vitnesbörd. Tidens tecken
angifva tydligt nog, hvilketdera af de motsatta åskådningssätt,
som i vårt land brottas med hvarandra på det religiösa området,
kommer att gå segrande ur striden. A år tid är folkets, den stora
menighetens, de fordom ringaktade, vanvårdade, förtrampade mas-
sornas tidsålder. Att tala till folket, arbeta för dess] välfärd,
vinna dess täta skaror öfver på sin sida, måste vara dens uppgift,
som i våra dagar vilf tillförsäkra sitt verk ett varaktigt bestånd.
Alen hvad folket framför allt behöfver i detta de brådstörtade om-
hvälfningarnas och den andliga sönderslitenhetens tidehvarf, det
är en lefvande religiös tro samt en på fosterländsk grundval hvi-
lande sund upplysning och bildning. En sådan tro och en sådan
bildning äro prestlärans målsmän ej i stånd att meddela det både
värme och ljus åtrående folket. Ty den s. k. ortodoxa tron, följd-
riktigt uppfattad och tillämpad, försätter oundvikligen sina be-
kännare i ett krigstillstånd med den nutida kultur, som utgör
underlaget för hela den moderna samhällsordningen: man kan ej
på samma gång bekänna sig till dogmtron i hela dess omfattning
och fasthålla de sanningar, tänkandet och vetenskapen uppdagat
angående Gud, menniskan, naturen, historien, samhällslifvets lagar
och kulturutvecklingens yttersta mål. Hvad den kyrkliga orto-
doxien har att bjuda på, det är en onaturlig, olidlig söndring och
strid, en själslifvet sönderklyfvande dualism mellan gudaktighet
och bildning, mellan tro och vetande. Med en sådan lösning af
tidens religiösa fråga, som på längden skulle leda till ett åter-
sjunkande i forna tiders mörker och barbari, kan folket i Norden
på intet vis finna sig tillfredsstäldt. Just derigenom att ortodoxien
nödgas förblifva stående vid ett så sjelfmotsägande, ett så tröstlöst
resultat, röjer hon sin vanmakt, sin oförmåga att någonting ut-
rätta för tillgodoseendet af folklifvets djupaste behof. Geh deri-
genom hänvisar hon äfven, mot sin vilja, till en annan och högre
ståndpunkt än sin egen, till det religiösa åskådningssätt, som vill
frigöra det kristna trosbegreppet ur dess förnedring i den dogma-
tiska slentrianens tjenst och framställa det i dess ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
