Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Anmälningar - Svedelius, W. E., Minnesteckning öfver riksrådet och rikskansleren Erik Larsson Sparre. Af A. G. Ahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
032 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. DECEMBER.
Anmälningar.
Minnesteckning öfver riksrådet och rikskansleren Erik Larsson Sparre
af W. E. Svedelius. — Stockholm 1871.
(Svenska Akademiens Handlingar. 46:te delen )
Ett skede af svenska folkets lif, som vid första anblicken kan synas erbjuda en
sorglig tafla, är det som ligger mellan Gustaf Vasas död och Gustaf Adolfs tbronbe-
stigning. Ogat bländas ej här af den förres storartade skaparekraft eller af den senares
ädla mensklighet och lysande bragder. Allt är eller synes åtminstone vara stadt i
återgång, förfall, upplösning; och när slutligen Gustaf Vasas yngste son med jernhård
hand räddar sin faders storverk, reformationen och den starka konungamakten, sker det
med en så blodig stränghet, att man väl kan frestas att vända bort sina blickar. Och
likväl förtjenar detta tidhvarf att lika noggrant betraktas som något annat med ljusare
minnen. Det skulle förtjena det, vore äfven hela dess betydelse att ligga i tiden mellan
den förste och den andre Gustafs regeringar. Huru skulle man rätt fatta den förres
förmåga att grundlägga välden, om man ej såge hans verk segerrikt bestå kampen mot
en häftig reaktion? Och är det ej den senares ovanskliga ära, att han vann sina lagrar
med och för ett folk, som nyss varit nära att förblöda i inre och yttre strider? Men
äfven för sin egen skull förtjenar denna lid ett omsorgsfullt studium. Ända sedan
korstågens dagar hade Europa ej så känt sig utgöra en statskropp, som i tiden efter
reformationen. Från Spanien till Polen, från Sverige till Italien gjorde alla tänkande
sig samma fråga: hvilken skall väl utgången blifva i den stora kyrkliga striden? Äfven
Europas aflägsnaste folk kände sin framtid till en stor del bero af svaret. Kyrkans
ställning i Norden blef nu för alla tider bestämd, och Skandinaviens folk trädde i
närmare förbindelse med det öfriga Europas stater. Under denna förbindelse fördes
deras talan af män, som i sin bildning och till en del äfven i politisk blick vida
öfverträffade dem, som i föregående tider ledt de nordiska folkens öden.
Det är en sådan man, hvilkens lif och verksamhet professor W. E. Svedelius
tecknat i ofvan nämda arbete. Bilden är ej i allo glädjande, ty han visar oss, att
äfven Erik Sparre tagit intryck af sin tids trolösa statskonst, och likväl betraktar lä-
saren denna bild med varmt och odeladt intresse. Vid den berömde ledarens hand
vandrar han genom en betydelsefull del af Sveriges historia. Erik Sparres deltagande
i Johan IILs kyrkliga planer, hans uppfattning af denne konungs strider med hertig
Carl, hans verksamhet vid Polens larmande valriksdag, hans förkärlek för sitt stånds
makt, hans strider med hertig Carl, hvilka först på schavotten i Linköping skulle nå
sitt slut, — alla dessa skiftande taflor af glänsande makt och mörka bekymmer upp-
rullas för läsarens ögon, belysta af våra dagars forskning och bedömda efter vår tids
statsrätt. Då dertill detta arbete, såsom allt af hr Svedelius, utmärker sig för sitt
språks fulltoniga klang, skall helt visst ingen bildad läsare lägga det från sig utan en
känsla af tacksamhet mot dess författare.
Det nämdes, att Erik Sparre tagit intryck af sin tids trolösa statskonst. I hans
enskilta lif spörjes någon gång en likgiltighet i valet af medel, hvilken hans minnes-
tecknare måhända med nog lätt hand vidrört, och åtminstone i en stor fråga visar sig
hans hofmannasmidighet betydligt lik karakterslöshet. Sanningen fordrar dock det er-
kännandet, att han uppträdde mera kraftfullt mot slutet af sin lefnad, ända till dess
han författade sin ljungande protest mot Johan Sparres afrättning och slutligen, hellre
än att begå en låghet, lade sitt hufvud på stupstocken. Johan IILs försök till förso-
ning med den påfliga stolen var, såsom bekant är, alldeles icke fritt från verldsliga
beräkningar; ja, man kan uppvisa, att verldsliga förmåner blifvit honom förespeglade
af den beryktade Stanislaus Hotius, på det att han desto beredvilligare måtte gå i de
utlagda garnen. Följden af dessa försoningssträfvanden blefvo icke blott uppträdena i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
