Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Anmälningar - Svedelius, W. E., Minnesteckning öfver riksrådet och rikskansleren Erik Larsson Sparre. Af A. G. Ahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■
ANMÄLNINGAR. 553
Vadstena, der Johan, säkerligen utan grund, påstods hafva afsvurit sin evangeliska
tro, utan äfven de förslag, hvilka han gjorde påfven Gregorius XIII. Betraktar man
Erik Sparres förhållande i denna fråga, visar han sig alltjemt stå på konungens stånd-
punkt. Också kunde för honom katolicismen synas föga stötande; hans svärfader,
grefve Peder Brahe, var »mycket böjd för katolsk tro», hans svåger, Erik Brahe, blef
katolik, hela den lysande raden af förfäder hade varit katoliker, sjelf hade han sett
katolska land, som i civilisation vida öfverträffade den protestantiska Norden. Sannolikt
är det väl, att han icke gaf sig ut för att vara katolik, men nog låtsade han vara en
varm vän af katolska läran. Så besökte han ofta den katolska gudstjensten i Stock-
holm, tog nattvarden af katolska prester och blef delaktig af katolsk aflat. Possevino,
det påfliga sändebudet, gjorde sig stora förhoppningar om honom; mera lämpade han
sig dock efter sin bördstolte lärjunges sinne, då han framstälde katolicismen såsom ett
medel att höja adelns sjunkna makt, än då han uppmanade honom att följa Englands
store kanslers, Thomas Morus’, exempel1). Men så komen annan tid. Konung Johans
försoningsförsök hade misslyckats, jesuiterna föllo i onåd, men sin älsklingsskapelse,
liturgien, omfattade han ännu med en ifver, som gick ända till lidelse. Erik Sparre
följde honom troget; uppträdde mot katolicismen i Vesterås 1580 och arbetade för li-
turgien i Upland och hos hertig Carl (hr S:i Minnesteckning, sidd 20, 21). Men så
kom åter en annan tid. Johan dog och med honom hans liturgi; svenska folket fat-
tade Upsala mötes beslut, — och Erik Sparre instämde. Härvid stannade han äfven,
men lofligt är det dock att hysa ett tvifvel om denna »general-union», som skulle
varit målet för hans sträfvanden (Minnesteckn. s. 22, 23). Hr Svedelius säger också:
»I sjelfva verket var der likväl stor skilnad emellan den lifliga nitälskan, som utveck-
lades af de Svenske rådsherrarne när frågan handlade om de följder, som härledde sig
ifrån det Polska konungavalet, och å andra sidan den foglighet, hvarmed de läto litur-
gien få gälla hvad den kunde, — mycket under konung Johans tid, intet sedan han
var död.» Detta är sant, och nog är det en förkrossande dom, att Erik Sparre och
hans vännar satte frågan om egna ståndoförmoner högre än den om svenska folkets
religiösa tro.
Erik Sparres verksamhet såsom skriftställare har herr Svedelius tecknat med stor
omsorg. Detta är också helt naturligt, då nämde rikskansler både var en bland de
förste författare, som behandlat frågor rörande Sveriges statsrätt, och man af hans
skrifter kan vänta upplysning om de grundsatser, hvilka han såsom statsman följde.
Med synnerlig förkärlek redogör herr S. (s. 30—62) för skriften Pro Lege, liege el
Grege. Kanske förtjenar det att anmärkas, att den sinrika öfverskriften, »den yppiga
intitulationen», icke är af Erik Sparre sjelf. Lothrop Motley säger någonstädes_j sitt
bekanta verk om Nederländernas frihetskrig, att giefve Vilhelm af Tlranien haft dessa
ord broderade på sina fanor. Ett annat verk, för hvars tillkomst Erik Sparre måhända
icke varit främmande, är Peder Brahes krönika. Af denna, som enligt nyare uppgifter
är en »öfverarbetning» af Peder Swartz äldre krönika 2), finnas några strödda fragment
bland Riksarkivets Acta Historica; de tyckas vara skrifna med Erik Sparres hand, möj-
ligen efter grefve Peders diktamen. Vissare och framför allt mera betydelsefullt är
Erik Sparres författarskap till Kalmare stadgar eller artiklar och »Postulata nobilium»
(Minnesteck, s. 106—121, 226—249). Om detta senare förtjenar det att anmärkas,
att de varit länge förutsedda å konungamaktens sida, länge förberedda å högadelns.
Johan III anade, att adeln efter hans död skulle komma fram med anspråk på större
privilegier. Redan 1576 fordrade han, att adeln skulle förbinda sig att ej begära större
friheter än den åtnjutit af Sveriges äldre konungar; 1584 och slutligen 1592 uppre-
pades samma begäran. Riksrådens svar 1592 var troligen författadt af Erik Sparre.
Hau ville icke afgifva något sådant löfte, som det konungen begärde, och yttrade sig i
allmänhet mera sjelfständigt än man skulle hafva väntat af en man, som nyss lidit för
sin politiska tro 3). Äfven om detta svar ej blifvit till Johan framlemnadt, hvilket är
ovisst, förtjenar det likväl uppmärksamhet. Det visar oss, att alla Johans förföljelser ej
kunnat rubba högadelns stora anspråk. Dessa hade blifvit uttalade först i 1569 års
adelsprivilegier mot de ofrälse stånden, senare och i synnerhet i Kalmare stadgar mot
hertigmakten, slutligen 1594 mot konungens egen myndighet. Men mot dessa anspråk
’) Jfr. Theiner: Die Stellung Schwedens zum Päpstlichen Stuhl. I. 501, 562, 606. 668, —
o. rec:s afhandl. i Ups. Univ. Arsskr. f. 1864. s. 52.
2) Allen: De tre nord. Rigers IIistorie.r III.
3) Jfr. ofv. auf. afhandl. i Ups. Univ. Arsskr.
2. Sid. 446.
f. 1864 s. 30—33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
