Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Anmälningar - Svedelius, W. E., Minnesteckning öfver riksrådet och rikskansleren Erik Larsson Sparre. Af A. G. Ahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid tiden för
554 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
stäldes andra, som upprätthöllos med ännu större kraft: hertig Carls. Efter åratal af
fick denna strid sitt afgörande vid den i så många afseenden
ovisshet och slitningar
minnesvärda riksdagen i
stolens sammansättning
i Linköping år 1600.
Då rättegången i Linköping mot de fångne riksråden är af en så utomordentlig
betydelse i vår historia, har herr Svedelius vidlyftigt (s. 298—355) redogjort för dom-
....... och handlingssätt vid detta tillfälle. Måhända hade det äfven
förtjent anmärkas, att Erik Sparre och hans medbröder år 1585 hade velat se hertig
Carls strider med Johan III hänskjutna till en domstol nästan så sammansatt som den,
hvilken sedan dömde dem sjelfva i Linköping. Hvad särskildt antalet medlemmar^ af denna
domstol angår, fäster herr Svedelius (s. 304—305) uppmärksamheten derpa, att ett
»et cetera» finnes efter de siste böndernas namn i den afsagda domen, hvaraf man
skulle kunna draga den slutsatsen, att medlemmarne i rätten varit ännu flere än som
vanligen påstås (153 el. 155). Hela frågan är visserligen föga vigtig. för att begagna
herr Svedelii egna ord,; men torde likväl berättiga oss att göra en liten anmärkning.
Om i fråga varande ord haft afseende på domarena, hade de bort heta »et ceteri», ej
»et cetera. Men härtill kommer, att detta »et cetera» ganska ofta brukas i handlingar
från 16:dc seklet i stället för skiljetecknet punkt; så användes det t. ex. i Gustaf d.
förstes Registratur (Stockh. 1861) I. 168 fyra gånger på mindre än en sida, och så har
man utan tvifvel äfven att förstå det i domen öfver Erik Sparre och hans olyckskam-
rater. — En oväntad företeelse är det, att hertig Carl insatte åtskilliga vänner och
fränder till de anklagade riksråden i domstolen. Herr Svedelius säger (s.^ 322) derom:
»Den tanke, som här låg till grund, torde varit den, att hertigen ville låta verlden se
att de anklagades brottslighet var så afgjord, att de icke en gång af slägt och vänner
kunde frikännas.» Denna förklaring är den för hertig Carl mest hedrande, men icke
den enda möjliga. Det är bekant, att hertigen sökte stärka sitt parti genom att lata
dess medlemmar ansvara en för alla och alla för en. Kan han icke hafva haft samma
bevekelsegrund till att låta de anklagades mäktiga fränder sitta i domstolen.- Sedan
desse medlemmar af Sveriges högadel dömt de anklagade till döden, och att de
åtminstone till en del ej vågade annat visar Axel Lejonhulvuds exempel , blef det dem
svårt att räcka konung Sigismund en hand, som var doppad i hans trognaste anhän-
gares blod. Tanken hade varit machiavellistisk, men sådan var den tiden och, kanske
vågar man tillägga det, sådan var den mannen, att tanken för det ändamålsenliga
stundom förträngde tanken på mensklighet och rätt.
Bland de slägtingar och vänner till de anklagade herrarne, som sålunda voro med-
lemmar af domstolen, träffar man en person, som af Erik Sparre mottagit uttryck af
den mest innerliga vänskap. Denne person var hans syskonbarn, Johan de Mornay.
Det förefaller, säger herr Svedelius (s. 307) som skulle Johan de Mornay varit en
yngling, som under Erik Sparres medelålder uppväxt till man. Att sa var fallet,
finner man af herr Svedelii citat af registret till Girs Johan lll:s krönika, enligt hvilket
1568. Kanske var det dock denne Johan, kanske ett hans äldre
de Mornay var född–––- ––––- ......
svskon, som omtalas i 1566 års räntekammarräkenskaper; det heter der, att konung
_• ... . .... , 1 » i.i.r 1 1 fnr
Mornay, då hans barn blef kristnadt, 1200 mark.
Erik skänkte till de –––– ––––––– –
sin faders afrättning (1574) var Johan således sex eller åtta år gammal. Herr Sve-
delius fäster (s. 308) uppmärksamheten på ett hertig Carls bref till Johan de Mornay,
i hvilket den förre säger, att Erik Sparre orsakat den olycka, som hade drabbat de
Mornays fader. Detta yttrande är ganska märkvärdigt. I hertig Carls registratur för
d. 1 Sept. 1574 finnes ett bref, hvari hertigen på anmodan af Erik och Johan Sparre
beder om nåd för den fångne Carl de Mornay. Att hertigen visste eller åtminstone
lätt kunnat få veta, att hans beskyllning i brefvet till Johan de Mornay var ogrundad,
är således uppenbart. — Då de ’ Mornay i nämda,register kallas herre till Helgarum
och Eriksstad, i den år 1600 utfärdade domen åter herre till Romma, vore det, såsom
herr Svedelius (s. 308) anmärker, en möjlighet, att det här talades om skilda personer.
Att samme de Mornay här omtalas, är dock otvifvelaktigt, ty Romma gård, som blifvit
donerad till Carl de Mornay d. 18 Febr. 1561, är nu förenad med Helgarum (Kamr.
Sandbergs saml.), Då man finner samme person, till hvilken Erik Sparre hade skrifvit,
att han alltid skulle anse honom för sin älskade broder, bland dem, som dömde Sparre
till döden, påminnes man om Geijers utrop: /»Olyckliga minnen af borgerlig tvedrägt,
som söndrade son från fader och satte broder mot broder!» ,
För fullständighetens skull må det slutligen anmärkas, att hvad herr Svedelius
(s. 17**) omtalar såsom en uppgift i Riddarh. ättartaflor, nämligen att Erik Sparre
varit använd i underhandlingar med Danmark, verkligen är grundadt. I Sept. 1580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
