Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grefve Arvid Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
nigsmark, som återställde deras både mod och
ordning. Äfven i centern var segern ett ögonblick
oviss, då en del af Svenska infanteriet drog sig
tillbaka och Öfverste Ouvris blef fången. De öfrige
höllo dock stånd under Liljehöök, som, till döds
sårad, öfverlefde segren.
Utan att i dennes ära, åt hvilken Akademien redan
egnat en rättvis gärd, öfverskugga något drag,
kan det sägas, att om Torstensons ädelmod skulle
ifrån hans egen panna ryckt lagern af denna strid
för att lägga den på Liljehööks bår, hade han förut
bort bryta den i tu, för att egna dess ena hälft åt
Wittenberg, som gaf det första, om icke afgörande,
dock hufvudsakligen beredande slaget.
Samma ära tillhör honörn af den ännu mera betydande
segren vid Jankovitz. Äfven der var han Torstensons
högra arm, och slog icke endast fiendens venstra
flygel, hvarvid hela dess Cavaleri blef skingradt,
utan angrep ånyo de tappra Generalerna Johan de Werth
och Mercy, för att återtaga de af dem förut eröfrade
kanoner och tross. Så afgjorde han den första striden,
som hölls före middagen. Efter den uppstod oförmodadt
en annan, af hvilken Torstenson ensam har hela
äran. De Kejserlige hade redan rymt fältet, men ställt
sig bakom ett berg i ny slagordning. Den Svenske
Fältherren, som plågad af gikt ej kunde sitta till
häst utan lät bära sig i en länstol, satte sig det
oaktadt sjelf i spetsen för sina truppar, anföll fien-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
