Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grefve Nils Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
nit, för att bistå de tillbakadrifna. Följen mig,
mina tappra gossar! ropte han till Smålänningarna,
och sporrade sin häst till ett språng öfver grafven
och red med den hast midt i den fiendtliga elden,
att endast ett ringa följe hann honom i spåren. Der
står var farligaste fiende, sade han, och visade med
sitt finger på Piccolominis regemente. Förmodligen
var det denna åtbörd och den vördnad, hvarmed han
af de omgifvande bemöttes, jemte hans majestätliga
utseende, som i detta olyckliga ögonblick hos
en af fiendens folk fäste den uppmärksamhet, att
han på honom, såsom ett särskilt betydande mål,
riktade sitt gevär. Men döden, som så ofta förut
förgäfves hotat den honom trotsande hjelten, ville
nu försäkra sig om sitt dyrbara offer genom mer än
en mans hand. Med bestörtning sågo de, som följde
Konungen, hans blod rinna: den venstra armen var
illa sårad. "Det är ingenting, mina barn," sade han,
och red vidare framåt. Men snart träffade honom flere
af fiendens kulor; ty att en af dem skulle varit en
förrädisk väns, vill man ej längre misstänka. Så föll
den ädlaste krigare, som Historien känner, och lade
till hjeltens ära martyrens.
Konungens häst, som, utan sin herre, bestänkt med hans
blod, kom springande tillbaka, bar till hans folk
den första, ännu med hopp blandade förskräckelsen,
tills det vissa budet om hans död, först med sorgens
och förtviflans häpna hemskhet slog den nu liksom
faderlösa hären, men snart till en hämnande strid
väckte dess lejonmod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
